något

NY BLOGG

2009-11-19T20:09:00.000+01:00

Nu har man gått och blivit med ny blogg. Vi som skall göra examensarbeten får inte skriva här på den vanliga. Tänkte i alla fall dela med mig av min nya adress ifall någon är nyfiken på vad jag gör.

http://superbloggenx.blogspot.com

Ha det gott!

och lycka till med era arbeten.

Bye!

Reclaim the city! - slutreflektion

2009-11-06T19:09:00.030+01:00

Vilken bra vecka det har varit och vilka BRA redovisningar man har fått se!! Jag har blivit mycket inspirerad och ser fram emot att ta mig an examensarbetet nu i nästa kurs.

Jag är nöjd med hur mitt projekt blev till slut och även hur min presentation gick. Tack för all kritik! Den är värdefull att ha med sig nu när man går in i kommande arbete.

Sammanfattning

Tänkte att jag nedan kort skall gå igenom vad som har hänt i projektet från början till slut, som en sammanfattning av dessa veckor.

Min icke-plats är den nedlagda dansbanan i Folkets Park, Uddevalla som ligger 9 mil norr om Gbg.

Utifrån denna plats började jag fundera mycket på varför en sådan plats har blivit övergiven och kopplade samman detta med att även Uddevalla centrum håller på att dö ut. Vidare tänkte jag på nedläggningen av Uddevallavarvet 1986 och funderade mycket på hur Uddevalla hade haft sin identitet i varvet. Idag tycker jag mig se att stadens identitet har gått förlorad och allt fler väljer att flytta från staden.

Samtidigt som jag var inspirerad av Uddevallas förlorade identitet var jag också fascinerad av fenomenet superstrukturer och ville arbeta vidare med detta på något sätt. En struktur som jag var särskilt inspirerad av var L´Arc de la defence i Paris. Jag tänkte att triumfbågen som symbol är fin då den står för seger och ära. Min idé blev att jag ville ta en symbol för Uddevallavarvet och smälta ihop den med en superstruktur. Uddevallakranen blev ett naturligt val då formen påminner starkt om triumfbågens. Mitt projekt skulle fungera som ett statement för Uddevalla stad.
Jag vill att staden skall återta sin identitet och segra. RECLAIM THE CITY!

Det jag kan säga om strukturen som jag skapade är att det är dess form och struktur som är det viktiga. Det är också viktigt att veta varför jag har valt att skapa den, alltså dess mening. Den kan ses som ett konstverk, en installation men skall framförallt ses som en vision och ett statement. Det som jag har valt bort i detta projekt är vad som är strukturens funktion. Vad som händer inuti byggnaden är för mig inte viktigt. Strukturen svävar fritt över markytan och under den finns en slags lobby på dansbanans ursprungliga plats. Från denna lobby går det fritt svävande glashissar upp till strukturen. Rutmönstret i strukturen är inspirerat av dansbanans gamla innertak som jag tyckte väldigt mycket om.

Jag tänker mig att strukturen skall finnas till för folkets skull precis som Folkets Park en gång fanns till för folkets skull. Det är människorna som skall fylla platsen med mening. Jag är övertygad om att folk kommer vilja samlas här eftersom strukturen är så unik i sitt slag. Om jag vill komma dit - vill andra också det.

Så här ser min slutliga gestaltning ut:
...

Hur, vad, varför lärde jag mig något?

I alla våra gestaltningsprojekt på HDK tycker jag att man lär sig otroligt mycket i processarbetet. Jag lär mig om andra, om mig själv och om mitt gestaltningsområde.

Jag tycker att jag lär mig mest under de gemensamma handledningarna men också i samtal som man har med andra i till exempel skulptursalen. Det är samtalet som är det viktiga hur som helst. Det är först när man försöker sätta ord på sina funderingar som man förstår vad man egentligen arbetar med. Utan samtalet tror jag att jag hade låst mig och haft svårt att hitta de trådar som de andra i gruppen har gett mig under arbetets gång. Det är inte säkert att man alltid gör precis som de andra har sagt men det är viktigt med samtalet för att tänka över saker ytterligare en gång innan man bestämmer sig. Genom att genomgå en process sätter sig det man arbetar med djupare. Jag kan jämföra med och skriva en akademisk tenta där det finns ett rätt och ett fel. Inte kommer jag ihåg alla de tentor jag har skrivit genom åren, men jag är övertygad om att jag kommer komma ihåg alla mina gestaltningar.

En annan sak som har varit viktig för mig i detta projekt som jag har lärt mig mycket av är att jag har jobbat med program och tekniker som jag inte kunde innan. Att rita perspektiv var mycket svårare än jag hade anat och jag fick lägga många timmar på det vilket var bra eftersom jag haft en ganska fientlig inställning till detta innan. Att lära mig photoshop var bara roligt och väldigt användbart när jag skall bli lärare.

En annan väldigt viktig del i lärandet är att man får testa sig fram och misslyckas på vägen. Om man inte testar vet man ju inte om det man gör fungerar eller inte. Detta blev uppenbart när jag byggde mina olika modeller i projektet. Min första modell som jag byggde uppe i skulptursalen blev skrattretande dålig, men det var genom förstörelsen av den som jag kom på hur jag ville att min struktur skulle se ut. Samma sak hände när jag ritade upp min struktur i Google sketchup. Det var inte alls det uttrycket som jag ville ha visade det sig, även fast jag trodde det från början.

En sista sak som jag vill ta upp under denna rubrik är det som K tog upp under min redovisning. Hon sa att man lärde sig något när man lyssnade på mig. Jag själv har lärt mig något om min gamla hemstad när jag har gjort det här arbetet och det känns fint att ha kommit staden närmare. Kanske har jag lärt mig lite mer om mig själv också. Inte visste jag att jag kände så starkt för Uddevalla.

Didaktisk ingång

Att arbeta med icke-platser och förvandling tycker jag är en väldigt bra uppgift som man kan ta med ut i skolan. Nu har vi fått en väldigt bra grund att stå på när det gäller utformning så materialet finns där. Det är en fin tanke att uppmärksamma alla de platser som ingen längre bryr sig om. Det är nyttigt att lära sig se hur staden ser ut som fenomen och våga gå in och kritisera. Kanske kan man arbeta med icke-plaser på skolan?

Om man mer skall utgå från min specifika gestaltning tycker jag att begreppet identitet är ett viktigt ämne att angripa i skolan idag. En stor inspiration var Ove Sernhedes föreläsning ute i Hammarkullen den 6/10. Han pratade om den segregerade staden och om hur ungdomar i förorten känner ett starkt utanförskap gentemot innerstadens. Samtidigt så växer det fram kulturer i förorten som är superstarka och som vi har mycket att lära oss av. Att arbeta med identitet i skolan i olika projekt kan bidra till att man öppnar upp ögonen på eleverna och i det långa loppet kanske detta bidrar till att segregationen minskar. Sernhede menade också att klassamhället är på väg tillbaka och att uppmärksamma eleverna på denna problematik är väldigt viktigt.

Detta kan också kopplas ihop med Joakim Forsemalms föreläsning den 24/9 om långgatorna i Göteborg. Han pratade mycket om gentrifiering d.v.s när medelklassen tar över stadsdelar som tidigare ansetts som mindre fina. Detta hänger också väl ihop med identitetsbegreppet och kan vara en del av samtalet som man har med sina elever. Jag tycker det finns en stor poäng i att uppmärksamma eleverna på den stad som de bor i och att identitet styr mycket av hur vi ser på den. Detta kan de också applicera på sig själva som individer. Hur vi ser på varandra och hur identiteter skapas är ett högst aktuellt ämne som jag tycker alla lärare skall närma sig ute i skolorna.

En sista sak jag vill ta upp här är att jag mer och mer börjat tänka på hur viktig processen är i ens egna arbete. För att lära sig något om sig själv och om andra tror jag att processen är ett måste. Idag har elever 40 minuterslektioner där de producerar som i en fabrik. Någon eftertanka finns inte - allt handlar om vilket betyg de skall få. När jag kommer ut i skolan vill jag verkligen arbeta med processtänk. Det känns som om jag inte vill bli lärare om jag inte kan få arbeta så. Detta kommer bli ett stort problem!! Hur man tacklas med det får man se den dagen.

Och vidare...

Jag tänker att jag på något vis vill arbeta vidare med min gestaltning och identitetsbegreppet i mitt examensarbete. Mer om det i nästa blogginlägg...

Tjipp!

Vad bra det blev till slut!

2009-10-30T20:39:00.012+01:00

En vecka till har gått och det har varit stressigt och är fortfarande stressigt. Jag har under veckan svettats över mina perspektivteckningar (tänk vad svårt det kan vara) och har fått göra om både två och tre gånger innan jag blev nöjd. Det känns skönt att den delen är klar nu i alla fall så att man kan börja koncentrera sig på behandlingen av bilderna. Har gjort klart två bilder av tre men tänker inte visa dem här på bloggen förrän efter redovisningen. Jag måste ju hålla spänningen uppe! Det ni kan få se är hur grundteckningarna blev.

Till slutbehandlingen av teckningarna har jag arbetat i photoshop och satt i en grundkurs på moderskeppet.se i tre timmar för att klara av det jag ville göra. Mycket tid har gått åt till och testa mig fram eftersom jag inte riktigt visste vilket uttryck jag ville ha. I måndags på handledningen pratade vi om hur jag kunde göra, men det var först när jag hade suttit i några timmar själv som jag kom på hur jag ville att det skulle se ut. Måste säga att det blev väldigt bra till slut i alla fall. Lyckades till och med imponera på min pojkvän som arbetar på arkitektkontor ;) Det är jag väldigt nöjd med.

I helgen kommer jag att försöka arbeta klart bilderna helt och sätta ihop en presentation. Det kommer bli svårt att vara tydlig eftersom processen har varit lång men det är tur att vi har bloggen där tankarna samlas under projektet som stöd. I torsdags var vi också några i gruppen som övade på vår presentation vilket var mycket bra. Man kommer på så mycket bra saker när man lyssnar och ger kritik till de andra. Synd bara att det inte var så många som kom. På måndag morgon tänkte vi ta ett sista snack i gruppen så då hoppas jag att alla är där i alla fall.

Undrar just om det skulle fungera att ta med bloggkonceptet ut i skolan när man blir lärare? Det känns verkligen som en optimal "portfolio" idag när ungdomarna praktiskt taget lever på internet. De kanske till och med skulle tycka det var kul att blogga eftersom "bloggen" är så förknippad med fritid och ungdomskultur. Det finns såklart en del problem med bloggandet. Vad gör man med dem som vill vara anonyma och hur skall man få eleverna att respektera varandras tankar fullt ut o.s.v? Det tål att tänkas på...

Nu skall jag arbeta vidare med bilderna och presentationen så jag blir klar någon gång. Har säkert en del misslyckanden kvar att göra innan jag når målet. Kul är det i alla fall!

Ses på måndag!

Det drar ihop sig

2009-10-22T20:37:00.015+02:00

Nu är det inte så himla lång tid kvar på det här projektet, vilket känns lite jobbigt. Trots att vi haft massa veckor på oss så skulle man vilja ha fler. Återigen tänker jag på alla stackars elever ute i våra skolor som knappt hinner blinka innan deras uppgifter skall vara klara för bedömning. Jag blir mörkrädd! Hur skall jag förhålla mig till detta problem när jag blir lärare? Jag måste hitta på något för att skona dem och låta dem utvecklas i sin egen takt. Portfolio är ju inte så dumt, men det optimala hade ju varit om man hade fått mer TID. Är jag redo att bli lärare? Kan jag stå ut med 40 minutrarna och ett absolut ramverk? Eller måste jag stå ut med det? Kan jag som nyexaminerad komma ut och ändra om? Jag hoppas verkligen det.

I veckan har jag kommit fram till att jag inte vill presentera mitt projekt i Sketchup. Programmet känns lite för digitalt och platt för min vision. Jag vill att mina bilder skall leva och dra lite mer åt det konstnärliga hållet. Jag började därför att skissa för hand i stället. Detta kändes bättre och nu skall jag bara testa mig fram hur jag vill bygga upp miljöerna runtomkring min struktur. Tänkte först att jag skulle använda mig av photoshop, men med risk att det också blir lite platt tänkte jag istället bygga upp miljöerna med collageteknik. Det kan nog bli coolt om man gör det på rätt sätt. Om detta går återstår och se.

På måndag skall vi ha minipresentation i gruppen eftersom N inte kan på onsdag. Lite tajt, men man får väl jobba på så gott man kan. Jag tänkte göra tre olika perspektiv på min struktur och jag kan tänka mig att det kommer ta lite tid eftersom jag inte är helt såld på perspektivlära (som ni ser i min första skiss). Har bestämt mig för att försöka få perspektivet rätt i alla fall. Vi får se om jag kan visa upp något av collaget på måndag, annars får det bli en överraskning för alla på redovisningen.

Tänkte att jag skulle lägga ut en text jag har skrivit om varför jag vill göra det jag gör:

"Det handlar om identitet. Vissa kanske vill kalla det status men för mig räcker det att prata om identitet. Det handlar inte heller om identitet på ett djupt och svårbegripligt teoretiskt plan, utan om identiteten som vi ser, känner och kan ta på här och nu.

Uddevalla var en gång en livfull och livskraftig knutpunkt. Här fanns världens största båtvarv. Hit flyttade folk för att få arbeta och staden log för den kände sig viktig och behövd.

Sen händer det något som blir början till ett långsamt förfall. Varvet läggs ner, tas bort och staden dras ned - det verkar inte som det finns någon återvändo. Idag ser man resultatet tydligare än någonsin. Affärer stänger och flyttar ut till köpcentret som ligger utanför staden. Allt fler människor flyttar till Göteborg och andra närliggande städer som har mer att erbjuda (inklusive jag själv). Staden blir gråare och gråare. Vart finns livet?

Min plats - min icke plats påminner mig särskilt mycket om detta. Folkets Park, en övergiven dansbana som förr sjöd av liv är nu förfallen och övertagen av naturen. Folkets Park är nu folktom och staden blir bara tröttare och tröttare.

Jag vill återta staden - återta identiteten - reclaim the city! Jag tänker mig att varvet som förr stod för livet i staden skall pånyttfödas i mitt projekt. Kranen som struktur tilltalar mig. Likt triumfbågen, som står för seger och ära kommer min struktur att återta en del av stadens förlorade identitet. Staden skall segra och livet skall åter komma till den.

Det är min vision som är det viktiga. Bågformen kommer fungera som ett statement. Funktionen är inte viktig denna gång. Fokus ligger på strukturen , formen och identiteten. När jag får chansen tar jag den. Min struktur skall sväva, vara överdimensionerad och ta plats. Om jag vill gå dit och vara där, kommer andra också att vilja det.

Reclaim the city!"

........

Blev i onsdags tipsad om Pushwagners utställning på stadsbiblioteket. Skall absolut gå dit nästa vecka. Har spanat in lite av hans arbete och jag gillar det skarpt.

http://www.pushwagner.no/

Ses på måndag! Då fixar vår grupp film så - be there!!

Massa modeller

2009-10-16T20:29:00.013+02:00

Nu i veckan har jag haft tid och börja spåna på hur min struktur egentligen skall se ut, vilket känns bra eftersom tiden börjar bli knapp. N sa till oss förra veckan att vi skulle ha med en liten enkel modell till veckans handledning, så några i gruppen var i skulptursalen och byggde i tisdags.

Jag byggde min modell i kartong sammanfogat med limpistol. Som utgångspunkt hade jag Uddevallakranens form och utifrån det började jag sätta ihop något på känn.

Efter jag hade byggt klart började jag ta sönder modellen eftersom jag tyckte den blev så fruktansvärt ful och inte alls det som jag hade tänkt mig. Fler och fler delar klipptes eller slets bort. I slutet av dagen hade jag något som liknade någon slags antenn eller dylikt och kände mig inte alls nöjd. Jag var frustrerad och sur. Hur skulle jag komma vidare??? Tänkte att det skulle ordna sig på handledning dagen efter och lade snällt in modellen i ett skåp under natten.

Några timmar senare hade jag kommit på det! Nu visste jag vad jag ville göra och tänkte att jag skulle visa mitt förslag på handledningen dagen efter och se vad de andra tyckte om det.

På handledningen slet jag sönder hela modellen och visade upp en ytterst enkel form som jag tänkte skulle sväva över min plats. Detta projektet är ju så bra eftersom det inte behöver vara realistiskt eller genomförbart. Till det hela hör att dansbanan skall stå kvar som en slags lobby (något ombyggd) där man kan gå in för att ta sig upp i strukturen via glashissar som också de svävar och är obundna. Jag gjorde en enkel första modell över detta i Sketchup som ni kan kolla på nedan. (Hissarna är dock inte med på skissen)

Ovanifrån

Nu börjar det alltså kännas lite bättre och jag kan jobba vidare på denna idé. Gruppen tyckte också att den var bra så det känns kul. Nästa steg blir att lära mig Sketchup ännu bättre och ta fram inspirationsbilder över presentationer som jag kan utgå från när jag skall göra min egen om några veckor.

N ville också att vi skulle formulera vårt syfte med projekten till nästa handledning så att det finns en röd tråd genom allt. Inga motsättningar får förekomma. Det känns bra att ha små mål på vägen så att man kommer framåt hela tiden. På det sättet blir ju arbetsprocessen tydligare för en själv också och man får hela tiden syn på hur och varför man lär sig. När jag byggde modell blev det väldigt tydligt att det underlättar otroligt mycket att bygga något fysiskt för att se hur något fungerar eller inte. Detta arbetssätt och tänk skall jag absolut ta med mig när jag själv blir lärare. Dagens 40 minuters tänk känns helt kocko när man tänker på det. Hur skall eleverna hinna landa och komma vidare med sina tankar när de hela tiden blir avbrutna??? Det som skolan håller på med idag är att krafsa på ytan. När skall man inse att det inte fungerar? Mer processtänk tack!

Lite inspiration den här veckan:

Från Stanley Kubricks film Space Oddyssey 2001

skivomslag av Portrait painter 2009

Har inte hittat någon bra länk den här veckan men tänkte ni kunde få en go låtlista som ni kan ha på när ni arbetar med era projekt. Minst lika bra.

http://open.spotify.com/user/christinaroos/playlist/4gC6Rx3jAQSxcPDkSm7NcM

Om länken inte fungerar kan ni klistra in den i sökfältet i spotify :)

ha det!

Visionen - det viktigaste!

2009-10-09T19:32:00.036+02:00

Då har det gått ytterligare en vecka och trots att tankarna börjar bli lite mer formbara, så råder det ändå ett litet kaos i hjärnan. Det känns i och för sig ganska skönt att man får vara lite förvirrad i ett samhälle där allt hela tiden skall vara tidsbundet, schemalagt och uppstyrt. Tack HDK!

Under veckan har jag i alla fall fastslagit att jag vill jobba vidare med identitet och staden på något sätt. Jag tycker det är intressant att undersöka hur en stads identitet påverkas av till exempel en byggnad eller en verksamhet. Det är också fascinerande att se hur en stads identitet kan förloras helt. Är det som med mode??? "One day you´re in, next day you´re out!" Andra städer blir plötsligt hetare och folk överger det gamla för det nya. Vad är det som styr detta?

Min fråga blir då hur man kan återta en stads identitet? Min idé är att skapa en byggnad/struktur som kommer att bli unik för Uddevalla och till och med för Sverige. Jag vill att människor skall vilja samlas där och bli intresserade av staden igen. För att göra detta tänker jag att man skall knyta den nya strukturen till stadens historia och till det som en gång gav Uddevalla dess identitet - Uddevallavarvet. I ett tidigare inlägg visade jag en bild av Arc de la defence i Paris och kom och tänka på dess likhet med de stora kranarna man hade på varven. Tänk till exempel på kranen i Eriksberg. Triumfbågeformen är en enkel, ren och snygg form och känns väldigt användbar. Samtidigt tänker jag på dess symbolvärde. Bara när någon hade varit segerrik restes en båge i deras ära. Det tycker jag passar bra in i min tanke om att återta den förlorade identiteten.

Kranen på Uddevallavarvet

Jag kommer börja skissa nu i helgen och se vad jag kan göra med platsen som jag valt. Har i alla fall tänkt att det är min vision som är det viktigaste nu och inte hur de praktiska detaljerna skall fungera. Jag vill i första hand skapa en struktur, en form som på något sätt tar sig an problemet med Uddevallas identitet. Hur många rum det kommer finnas i byggnaden och om man skall kunna bo där eller inte, spelar egentligen ingen roll i detta sammanhang.

Den 6/10 var vi på en föreläsning med Ove Sernhede ute i Hammarkullen som man också kan koppla in i mitt projekt. Han pratde om hur vårt samhälle ser ut idag och hur vi mer och mer går tillbaka till ett klassamhälle igen. De som bor i förorterna känner ett utanförskap och strävar efter att återta respekten för dessa områden. Olika ungdomskulturgrupper vill skapa en motidentitet till den bild som media skapar. Han pratade också om att det skett en gentrifiering av innerstaden och att detta är roten till de sociala konflikter som finns i vårt samhälle idag. Om vi inte möts i vardagen kommer vi skapa bilder av hur "de andra" är och tryggheten av gemenskapen försvinner.

Jag tycker att det Ove pratade om hänger så starkt samman med identitet i stort. Varför skapas det utanförskap i en stad och vad är det som gör att vi inte längre vill mötas? Kan det vara så att gentrifiering kan ske i större skala? Jag känner att hela Uddevalla har blivit utanför och behöver skapa en motidentitet likt hiphoparna i Hammarkullen.

Ja, nu har jag väl babblat tillräckligt för denna gången. Tänkte lägga upp några fler inspirationsbilder här. Sen är det bara att börja skissa på bygget. Nästa vecka blir det

modellbygge och allt som hör till.

...

HO YIN NG

...Kolla på senaste Kobra! www.svt.se/kobra

Cd omslag av Portrait Painter 2009

Antonio Sant´elia ritade dessa teckningar 1914!

Ciao!

"Jazzen" 1930

2009-10-07T12:04:00.003+02:00

Den nya dansbanan "Jazzen" 1930. Foto David Almqvist (sannolikt)

Bohusläns museums arkiv

Spökhus?

2009-10-06T19:01:00.003+02:00

Här är en liten video som jag gjorde med min mobil när jag besökte mitt no-place på natten.

Mitt no-place i bilder

2009-10-06T18:30:00.009+02:00

Dansbanan framifrån

Platsen framför

Golvet har tagits över av naturen

Ena gaveln

Den gamla scenen

Taket

Vy till vänster

Vy till höger

Dags att ringa in området

Jag valde att ha husets väggar som en naturlig inramning plus att jag ringade in platsen framför med rött garn.

Dansbanan på natten

Superstruktur och identitet

2009-10-02T12:11:00.011+02:00

Så, nu har det alltså gått ett tag och kanske börjar uppgiften sjunka in?...Eller?!

Jag har märkt att det inte är helt enkelt att ta sig vidare när man väl valt sin no-space. Var börjar jag? Hur skall jag göra? Vad vill jag göra? Skall det vara stort eller smått? Skall det finnas en funktion på platsen eller inte? Skall jag göra om platsen till en plats jag gillar eller en plats där jag inte vill vara? Skall jag sätta eld på stället eller klä in det i bomull? Bygga en fälla eller gräva ett hål? Frågorna är tusentals och förvirringen total.

Som tur är har jag blivit lite inspirerad på olika sätt under veckan som har gått. Utifrån detta kan jag nog ta mig vidare. Det är i alla fall vad jag hoppas på.

I måndags fick vi se en film på morgonsamlingen som hette Notebook on cities and clothes av Wim Wenders. Den handlade om klädskaparen Yohji Yamamoto och hans tankar. Mycket av det han sa var intressant och kanske kan jag ta med lite av hans identitetstankar in i projektet. Han menar till exempel att man kan vara oansvarig i storstäderna för att det finns en känsla av att ingen bryr sig där. Intressant...hur blir det då i en liten stad?

Vi hade också vårt första gestaltningsseminarie i onsdags. En annan bra inspirationskälla! Det var kul och höra vad alla hade hittat för icke-platser och vad de redan hunnit tänka kring dem. Efteråt pratade vi om att det alltid är lättare att komma på idéer till andra än till en själv. Jag står för nära mina egna tankar för att se klart helt enkelt.

Det jag har kommit fram till hittills är att jag skulle vilja förändra min icke-plats radikalt. Jag vill arbeta stort och breda ut mig. Jag har haft olika superstrukturer i mitt huvud och det finns fantastiska byggnader och konstverk som jag funnit inspiration hos. En konstnär som är fantastiskt bra är Giacomo Costa. Han arbetar med olika cykler. Kolla in hans verk här: http://www.giacomocosta.com/

En byggnad som jag gillar väldigt mycket är L'Arc de la defence i Paris.

En annan idé jag hade var att bygga något slags hissystem där människor kunde mötas. Hissarna skulle gå till strukturens olika delar och min no-place skulle då fungera som en lobby. Hissar är spännande eftersom de är små rum där man måste vistas under en given tid. Frågan är hur man får människor att börja samtala och inte bara stå tysta i ett sådant rum? Kom och tänka på hissen i Kalle och chokladfabriken och dess obundenhet till sin omgivning. Jag gillar det!

Under handledningen fick jag rådet av N att inte tolka in för mycket av dansbanans historia när jag tittar på platsen. Jag har därför bestämt mig för att fokusera mer på hur jag kan ladda om platsen i stort. Uddevalla var tidigare en väldigt betydelsefull stad och hade världens största båtvarv. Människor bodde och arbetade där och fyllde staden med liv.

http://kulturivast.vgregion.se/kulturvast_templates/Kultur_ArticlePage.aspx?id=37698

När varvet lades ner 1986 började staden att förlora sin identitet och idag finns det inte mycket kvar. Affärer flyttar ut till Torp köpcentrum som ligger en kvart utanför Uddevalla, krogar lägger ner och allt fler flyttar till Göteborg och andra närliggande städer. Jag tycker detta är sorgligt och det är väl mycket på grund av det som jag skulle vilja använda mitt no-space som en möjlighet att ta tillbaka lite av stadens förlorade identitet. Jag vill skapa en plats där människor kan mötas på olika sätt. Kanske kunde jag skapa något som kommer bli unikt för staden så att man återigen vill vara här?

Snart kommer jag lägga upp fler bilder på min no-space så att ni får en känsla av hur platsen ser ut. Väntar bara på att få photoshop installerat. Har också en liten video som jag gjorde när jag var där på natten. Spoooky.

Ses snart!

No-space-vart?

2009-09-25T23:05:00.018+02:00

Gestaltningskursen för denna termin har dragit igång och vi skall ut i vår omgivning och hitta en icke-plats.

Icke-platsen är en mellanrumsplats, en övergiven plats, en plats som inte längre har någon identitet och som för tillfället är outnyttjad. Det är intressant när man börjar tänka på fenomenet. Staden är full av dessa platser och kanske behövs de för att resten av staden skall finna balans? Hur hade en stad eller en plats sett ut och upplevts om allt var perfekt och in i minsta detalj utnyttjad?

Hittade en bra internetsida om övergivna platser runt om i världen. Kul läsning med snygga bilder. Kolla in:
http://weburbanist.com/2008/11/11/enchanting-abandoned-theme-parks-theaters-schools-and-pools/

En övergiven nöjespark i Japan.

Under veckan har vi haft två föreläsningar som inspirerat mig på olika sätt och det känns som om man förstår idén med uppgiften bättre och bättre. I torsdags var etnologen Joakim Forsemalm hos oss och föreläste om självorganiserad identitet. Han hade försökt kartlägga långgatornas identitet och förstå deras dynamik. Han menade att det var viktigt att koppla samman mening, människor, affärsversamheter m.m. för att se hela bilden. En annan intressant aspekt som han tog upp handlade om gentrifiering och hur områden sakta förändras till medelklassens fördel. Lite obehgligt måste jag säga. Joakim Forsemalm pekade också på vikten av att stanna på marken och se detaljerna på en plats. Något som jag kan ta med mig nu när jag skall hitta en egen plats att analysera och förändra.

Den andra föreläsaren var Etsuroh Tetsuya från Japan. Han pratade om Japan och vad som var en offentlig plats där. Det var väldigt intressant att upptäcka att de har helt andra mötesplatser än vi i Europa. De har till exempel inga torg och ogillar öppna platser. Jag fick också en tankeställare när man hörde att japanerna inte ser staden som sin. Detta skall jag tänka på nu när jag rotar runt bland platser i staden som jag tycker tillhör mig.

Vad har jag då tänkt välja ut som min no-space? Först inbillade jag mig att det skulle vara superenkelt att hitta en plats som denna, men så var ju inte fallet. Jag gick en lång promenad genom majorna, slottskogen, linné och masthugget och kunde inte hitta en enda plats! Va? Har man börjat fräscha upp varenda litet hörn i Göteborg? Kan inte minnas att det varit så för några år sedan. Hmm.

Jag började i detta läge tänka på min hemstad Uddevalla och eftersom jag bott där större delen av mitt liv kunde jag bara genom minnet komma på flera no-spaces. En solklar kandidat är till exempel Fokets park som stått övergivet i många år med undantag för en byggnad. Hittade också området i Jan Jörnmarks bok Övergivna platser, vilket säger en hel del.

http://www.jornmark.se/places_photo.aspx?placeid=170&Photonumber=034&lang=

Fokets park, Uddevalla.

Folkets Park är en spännande icke-plats. Här har funnits så mycket glädje genom åren. Hit gick hela familjer för att roa sig och nu är allt tomt och övergivet. Det finns något väldigt vemodigt över platsen, likt den övergivna nöjesparken, och jag skulle vilja förändra platsen så att den på något sätt fick tillbaka sin karaktär av mötesplats. Hur jag skulle vilja göra detta har jag ännu inte klurat ut men det finns några små idéer som gror. Det blir en utmaning, men jag gillar uppgiften starkt. I helgen skall jag åka dit och supa in platsen och analysera detaljerna. Bilder kommer upp nästa vecka!

Mot Uddevalla!

Yes!

2009-05-22T23:35:00.005+02:00

Har hittat en kille som heter Thomas Doyle som gör verk lite i min stil. Häftiga grejer!
Och en grej till som nästan var lite läskig. Konstnären Lars Danielsson har gjort en utställning med 7 tittskåp som symboliserar de sju dödssynderna. Siffran sju återkommer mycket nu i vår. Valands utställning heter till exempel Seven Chapters. Jag måste ha blivit undermedvetet inspirerad. Ha ha.

Hej hopp!

Can I make you promise? (oblig.)

2009-05-22T22:22:00.007+02:00

Det startade med nakenhet, klä av och klä på och känslor och slutar i nästan samma sak...fast på ett helt annat sätt än jag tänkt från början.

Jag ville gå en säker och trygg väg...gestalta en konflikt utanför mig själv, men tog den svårare och valde att gestalta mina inre känslor. Flera gånger under vägen höll jag på att falla tillbaka till det enkla men tvingade mig själv att hålla fast vid det svåra. De andra i gruppen hjälpte mig att se att det betyder så mycket mer. Vilket jag egentligen vetat hela tiden...men det är lätt att blunda.

Det slutar i 7 skåp där jag gestaltat svåra och viktiga konflikter i mitt liv. Konflikter som etsat sig fast...för att just konflikterna handlar om det som är viktigt i livet. I konflikterna hittar man nya vägar att gå, man utvecklas och förändras som människa.

Min ingång i projektet är väldigt personlig men jag vill skapa känslan av att det handlar om oss alla när man tittar på gestaltningen. Där jag har varit...har vi alla varit. Alla har vi våra personliga konflikter som betytt och som fortfarande betyder mycket för oss. Vitt, vitt, vitt. Du som betraktare får färglägga. Enkelhet och minimalism...du som betraktare får lägga till. Berätta din egen historia genom min. Titta in i "dockskåpet" och regissera, spela, ändra och fantasiera om ditt egna liv eller om mitt om du hellre vill. Hur ofta har man inte tittat in i något fönster och funderat på hur livet ser ut där inne? När jag kommer ut som lärare kommer jag möta mina elevers historia och för att se dem måste jag vara öppen och beredd på att även ge av mig själv. Konflikten som handlar om hur mycket man vill visa av sig själv kommer alltid att finnas där...för oss alla.

Processen har varit lång och känslosam. Idéer har avlöst varandra och självkritiken har legat och lurat där hela tiden. Kommer folk förstå vad jag vill säga? Kommer man känna något när man ser på mitt verk? Kommer folk kunna känna igen sig i mina konflikter? Har jag gjort på rätt sätt? Ja...frågorna har varit många, men jag har valt att lita på mig själv. Jag känner...känner mycket. Jag känner både en sorg över de konflikter som har varit tuffa...men en glädje över att ha kunnat göra denna gestaltning och nått till ett nytt ställe där jag inte var innan. Det känns. Vilket är en häftig känsla...en känsla som jag ville känna. Jag ville utmana mig själv och det har jag gjort.

I 6 av skåpen finns konflikter tagna ur mitt liv. Vet inte om det är viktigt att skriva exakt vilka konflikterna har varit. Det viktigaste är att känslan av dem förmedlas. I sin helhet tror jag att man kommer förstå ändå. Jag tror att de som tittar på gestaltningen kommer fylla i det de inte vet själva. Det är också det som är meningen. Det sjunde är tomt och är till för betraktaren. Fyll skåpet med dina egna tankar och historier.

Jag kommer döpa skåpen efter textrader som jag har skrivit. Det tomma skåpet kommer heta "Can I make you promise?" Jag kommer också att ha musik till...har bestämt mig. Det tillför mycket till känslan och därför behövs den. Hur det kommer låta får ni höra på måndag. Nu måste jag arbeta vidare. Skall bli spännande och se hur utställningen blir.

Ses!

X

hmmm...

2009-05-21T23:52:00.001+02:00

Tycker det är lite synd att jag inte kan hitta andra konstnärer som har arbetat med skåp...man vill ju bli inspirerad. Om ni har tips så hojta!

Can you remember where we used to be? (oblig.)

2009-05-18T20:48:00.007+02:00

Vad bär en människa med sig? Hur påverkar hennes historia det liv hon lever nu? Hur mycket kan man se av gamla spår? Om man kan se...

En människas historia kan innehålla mycket och en stor del av det man bär med sig är olika konflikter. Varför kan man undra? Vad är det som gör att just konflikterna etsar sig fast i minnet och varför betyder dessa så mycket för människan? I lärarstudenten 2/2009 läser jag om Thomas Jordan. En lärare och forskare som är inriktad på konflikthantering. Han menar att konflikten tar så stor plats i människornas liv eftersom det är konflikterna som tar upp det som är viktigt i livet. Han menar att konflikten är den viktigaste resursen för utveckling och att varje konflikt är ett tillfälle där normer bryts, bekräftas eller förändras.

Konflikten är viktig och den är grunden för utveckling...ja så är det! När jag ser på mitt gestaltningsarbete där konflikterna står i centrum känner jag både en sorg och en glädje. Jag känner sorg inför konflikterna som varit svåra, men jag känner glädje inför att jag är där jag är idag och att jag utvecklats som människa. Att göra ett gestaltningsarbete kring temat konflikt, har fått mig att fundera. Mina föreställningar har förändrats och jag har utvecklat mina tankar. Detta är nästan terapi...eller det är terapi. En ny historia har kommit till...och den kommer ligga till grund för mitt fortsatta arbete här på skolan och utanför.
.....................
Mina skåp börjar ta form. Det är intressant att se hur de förändras allt eftersom man bygger dem. Ibland behöver jag lägga till och ibland ta bort. Jag känner fortfarande att det vita inte kan bli vitt nog...lustigt.

Jag har tänkt mycket den senaste veckan...på text och på musik. Jag har valt att inte ha med text i själva gestaltningen. (skrivet på min vägg) Är mer inne på att döpa mina skåp. Min senaste idé är att ta fragment ur en av mina texter och ha som titlar på skåpen. Snarlikt det vi pratade om på senaste grupphandledningen...men mer diskret. När det gäller musiken känner jag mer och mer att den tillför något. Har ett instrumentalt stycke som jag experimenterar med. Det smärtar när jag blandar mina skåp med musiken. Jag älskar känslan.

Har nästan bestämt mig för att döpa mitt verk till "7".

Lägger upp lite bilder i veckan.

X

Ta en titt! (oblig.)

2009-05-10T19:49:00.006+02:00

Inspirationen till mina skåp har jag nog fått av det traditionella dockskåpsformatet. Det är något speciellt med ett dockskåp. Man tittar in i en annan slags värld där det finns en historia som vill berättas. Den som iakttar kan både vara passiv och aktiv. Vissa gånger får man kanske vara åskådare och andra gånger aktör.

Jag tänker att det är likadant med våra egna liv. Ibland är vi åskådare och ibland aktörer. Ibland kan vi vara med och skapa en historia och ibland får vi bara ta del av den utifrån.

När jag kommer ut som lärare kommer det vara på samma sätt. Eleverna kan på ett sätt liknas med mina skåp. Jag kommer möta personer som visar olika mycket av sig själva och för att förstå dem måste jag tolka, lyssna och se. Förhoppningsvis kan man vara med och skapa en historia tillsammans med eleven, men lika ofta kanske man bara kan vara åskådare. Det ligger hela tiden en konflikt i detta. Hur mycket vill man berätta? Hur mycket vill man att andra personer skall se? Hur gör man när man vill att andra skall se när man inte vågar ta steget? Hur gör man när man bara vill vara för sig själv?

Jag tänker också att mina skåp har en koppling till fönstrena i ett hus. I varje rum, lägenhet och villa finns en historia. Jag kommer ihåg att ett av mina favorit barnprogram när jag var liten, var ett där en stad snurrade runt, runt. Efter introt zoomades ett fönster in i den stora staden och man fick ta del av en historia som handlade om dem som bodde just där.
...
Det finns något väldigt fascinerande med dockskåpet. Människan är väl nyfiken till sin natur... Kanske är det därför man vill kika in och ta del av någon annans berättelser? Vi vill ju gärna veta och vara delaktiga. Undra hur det kommer bli när man är lärare sen? Jag som är en känsloperson kommer tycka det är jätteviktigt att ha en god relation till mina elever. Jag vill veta så jag kan hjälpa. Jag vill inte vara passiv!

Om någon har tips om konstnärer som har jobbat med skåp så får ni gärna tipsa. Hade varit kul och se!

Nu skall jag bygga på mina skåp. Jag hoppas jag hinner lägga upp några bilder, annars får ni se på tisdag.

Hej svejs!

Mer vitt

2009-05-07T21:48:00.006+02:00

Här kommer lite bilder på mitt projekt.

Har börjat experimentera lite med tandpetare och vit sprayfärg i ett av skåpen. Vill skapa en känsla av att livet är skört och ömtåligt samtidigit som det kan vara strukturerat. Ibland är livet kaosartat och man känner sig som fångad i ett snår. När man ser närmare finns där ändå en logik. Det är vackert tycker jag. Jag har gått loss med limpistol och byggt. Det kommer bli ännu mer struktur...blir spännade och se hur det kommer utveckla sig.

Jag har även påbörjat vitmålandet av gröna plastsoldater till ett annat skåp. Ni ser bilder nedan. När de är klara kommer jag med dem försöka bygga upp känslan av hur det är att leva nära ett missbruk. Det kommer bli svårt men jag tror jag har en idé för hur det skall se ut.

7 skåp...sju liv.

Jag tycker det vita aldrig blir tillräckligt vitt.

Less is more (oblig.)

2009-05-02T21:26:00.006+02:00

I måndags såg vi på "trion från Belleville". En underbar film som jag rekommenderar alla att se! De sokratiska samtalen flöt bättre den här gången och det känns som man börjar få kläm på grejerna. Skall bli spännande och se hur man klarar rollen som samtalsledare.

Vi hade också vår andra grupphandledning som kändes väldigt givande. Projekten går framåt och alla har så spännande idéer och tankar.

Jag har haft mina tvivel efter förra handledningen och funderat en extra gång på en av mina tidigare idéer. Jag var sugen på att kanske göra något av min klädidé ändå. Pratade med en i klassen och hon tyckte jag skulle stå fast vid skåpen. Hon har rätt. Jag får inte fega ur och ta en enklare väg. Jag måste öppna upp mig själv den här gången och bli personlig. Jag måste göra något jag aldrig gjort tidigare. Jag vill att detta projekt skall bli en utmaning för mig.

Efter att ha bestämt mig för att hålla fast vid skåpidén har tankarna fortsatt att snurra. Jag har bestämt mig för att skala av och jobba utifrån det enkla. Allt skall gå i vitt...den som betraktar får själv färgsätta i tanken. Jag vill avpersonifiera men vara personlig. Det känns mer intressant om den som betraktar kan känna sig delaktig och berörd. Det skall inte handla om mig utan även om er. Vitt, vitt, vitt...vit målarfärg, vit sprayfärg, vit spets, vitt pussel. Jag tänkte i början av mitt projekt på nakenhet. I denna gestaltning blir jag naken fast på ett annat sätt. Det känns bra. Jag vill känna för det jag gör och det känns.

Fortsätter tänka på musiken. Behöver jag den? Jag tror inte det. Behöver nog lämna den utanför den här gången skulle jag tro, men har inte bestämt mig riktigt ännu. Jag fortsätter att experimentera.

Har inhandlat soldater sen sist. De skall bli vita och fina snart. Ni får se vad det blir nästa gång vi ses. Jag fortsätter att pussla, flytta och måla vitt.

Jag kommer lägga upp bilder under veckan så att ni kan följa processen. Det är så mycket enklare att förstå vad jag pratar om när man ser bilder. Det var så uppenbart förra gången vi sågs. De flesta i gruppen verkar ha haft en helt annan bild av mina skåp än jag :)

Ha det bra så länge!

Ciao

Då var man igång!

2009-04-24T22:31:00.004+02:00

Äntligen har gestaltningskursen dragit igång och vi har haft vår första grupphandledning med K.

Temat är konflikt, vilket är ett väldigt brett och intressant tema. Man är omgiven av konflikter hela tiden och inte bara omgiven...de finns inuti en själv också. Det svåra är att välja en av alla dessa konflikter att gestalta. Ramarna är så suddiga och idéerna så många att allt har varit en salig röra väldigt länge. Förvirringen har varit total men jag tror att jag har börjat se en form nu. Jag har drömt om konflikter och drömt om tekniker. För varje dag har man kommit på något nytt. Det är spännande att vara i processen och det blev ännu mer spännande under grupphandledningen när man fick höra de andras tankar och själv komma med tankar för att hjälpa de andra.

Som jag antytt ovan så började jag tänka på mitt projekt för ganska länge sen eftersom jag är lite pressad tidsmässigt.

Det började med en idé om rädslan för att vara naken inför andra och jag hade en galen idé om att springa naken genom stan. Jag måste erkänna att jag ganska snabbt la den idén på hyllan och gick vidare :)

Min andra idé var att jag skulle trycka på kläder/tyg. Jag ville göra någon slags konflikttröja eller klä in någon eller något i en konflikt. Denna idén gick också bort till slut eftersom jag har hållit på en hel del med kläder innan. Jag ville helt enkelt gå en ny väg.

Nästa idé handlade om att göra film. Jag ville pussla mig själv i olika skepnader...fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Min idé var också att göra musik till. Jag kände dock även här att jag redan testat på film och även musik. Jag vill utmana mig själv.

Min sista idé är att göra tittskåp över de största och tuffaste konflikterna i mitt liv. Det handlar om mina inre konflikter och det är en väldigt personlig ingång i projektet. Samtidigt som detta känns skitsvårt och jobbigt, känns det jäkligt bra. Jag vill göra ett projket som känns och ta en svårare väg för att känna på hur det är. Det är den största utmaningen för mig. Under vårt gruppsamtal darrade rösten och efter hade jag jag nästan ångest. Kan jag genomföra detta? Skall jag ändra mig? Orkar jag visa upp mitt inre för alla? Som K sa kommer detta projekt att bli som att klä av sig naken...fast på ett annat sätt. Vilket är otroligt konfliktfyllt för mig. När jag efter mötet stod vid spårvagnen med hjärtat i halsgropen kom jag plötsligt på att det är otroligt häftigt att känna så mycket inför sitt projekt. Det har jag aldrig upplevt innan för något. Det jag kommer göra känns viktigt för mig. Jag kommer lägga ner min själ i det.

Nu har jag varit och införskaffat 7 skåp som jag skall fylla med mitt liv och mina konflikter. Vad det blir får tiden utvisa. Jag tänker sätta igång och testa mig fram. Mina klasskamrater hade bra idéer om hur man kan arbeta med skåpen så nu måste jag sätta igång och testa mina idéer och se vad man kan ta in och vad man skall lämna utanför. Nu i helgen skall jag börja med att måla alla skåp vita. Det enhetliga och nästan minimalistiska är något som lockar mig. Hur kan man uttrycka något genom enkelhet?

Hörs snart igen. Nästa gång får ni även lite bilder.

My kid could paint that!

2009-04-24T22:19:00.002+02:00

I måndags hade vi super god frukost igen. Det känns skönt och vara tillbaka i skolan som vanligt.

Vi tittade på filmen "My kid could paint that". En film om Marla som redan vid 4-års ålder säljer tavlor för tusentals kronor. Man fick ganska ont i magen av filmen och många frågor väcktes efteråt. Vi fick följa upp filmen med sokratiska samtal i våra basgrupper. Jag tycker det är väldigt bra att vi får testa på detta samtalssätt igen. Vi var ganska ringrostiga i vår grupp, men jag tror det kommer lösa sig om några gånger. Det är ju viktigt att prata av sig efter man har sett något starkt och eftersom vi saknade det förra terminen så känns det väldigt bra att få ta del av de andras tankar under styrda former.

På onsdagen tog vi också en härlig roadtrip till Borås och kollade in konstutställningen Samtidigt. Den var superbra och man fick inspiration vill jag lova. Att måla riktigt stort är något jag måste testa på snart.

Nu ser jag fram emot fler frukostar och bra filmer!

Bike!

Serier serier serier serier....

2009-04-18T19:05:00.007+02:00

Vår senaste gestaltningsuppgift har varit att skapa en serie med ordet "konflikt" som utgångspunkt.

Vi startade upp med en dags workshop där vi fick genomföra olika uppgifter som skulle få igång oss och hjälpa oss att komma in i tänket som krävs för att göra en serie. På tid fick vi skapa tre olika serier med ett visst ord som ingång. Det kändes svårt till en början, men man kom in i det otroligt snabbt och fick bevisat för sig själv att man faktiskt kan skapa en hyfsad serie på bara 7 minuter. Till sista sista serien fick vi tre timmar på oss och det var lite klurigare. Hur mycket skulle man hinna? Hur noga kunde jag vara? osv. Tidspressen kändes konstigt nog mycket mer under denna övning.

Till vår stora uppgift fick vi betydligt längre tid på oss. Under fyra veckor kunde vi samla ihop material och skapa vår serie. Att vara begränsad av ett tema är bra, men också frustrerande. Man vill ju ofta teckna ner det som kommer till en naturligt, men med "konflikt" som tema fick man dra tankarna lite längre och sätta sig in i problematiken kring detta. Det var väldigt nyttigt, både estetiskt men också psykologiskt sett. Att hålla uppmärksamheten uppe kring konfliktsituationer gjorde att man fick syn på problem som man annars kanske inte lägger så stor uppmärksamhet vid. Jag tycker detta har varit väldigt nyttigt eftersom man tidigare i min utbildning inte lagt någon vikt vid konfliktsituationer alls.

Samtalen som vi hade med Lars-Åke Kernell i tisdags och i onsdags var klockrena och klassen fick tillsammans prata ut om allas erfarenheter. Jag tror att alla lärde sig mycket under dessa dagar och själv känner jag mig berikad. Jag tycker att diskussionerna alltid blir intressanta och relevanta när vi samtalar i klassen. Samtalen vi har haft kommer hjälpa mig mycket när jag väl kommer ut i arbetslivet. Med Lars-Åkes smarta inlägg och ibland handfasta tips på hur man kan agera i en konfliktsituation känner jag att detta var ett väldigt bra initiativ av skolan!

Jag tyckte att själva skapandet av serien var väldigt roligt och eftersom jag bara en gång tidigare arbetat i denna form (intagningsprovet) var jag lite osäker på vilken stil jag skulle välja. Förra gången arbetade jag enbart i svart tusch och kände att jag ville testa något nytt denna gång. Jag stod inför många val i början...hur stort skall formatet vara? Vilken stil skall jag anamma? Hur många rutor skall den vara? Det resulterade i att jag gjorde min serie i ett ganska stort format och använde mig av blyerts, akvarell, tusch, krita och collageteknik. Efter att jag hade ritat halva serien blev jag sugen på att byta stil helt och skapa en serie i klassisk serietidningsstil, men jag hejdade mig. Jag kommer nog att testa detta för mig själv i alla fall.

För att få inspiration till serien besökte jag också serieveckan på stadsbiblioteket där man kunde se originalteckningar från välkända och okända serietecknare. Det var en höjdare! Det var ett ganska lustigt sammanträffande att veckan sammanföll med vår uppgift. (Hade ni planerat in det? :)

I mitt kommande gestaltningsprojekt har jag funderat lite på om man kan ta serien ett steg längre. Men jag återkommer om det...

Ciao

All for one...one for all!

2009-01-16T16:53:00.013+01:00

Vårt grupparbete har varit väldigt intressant och väldigt givande på många olika plan från början till slut.

Vi startade med att ett antal gånger sitta i grupp och diskutera vad ordet gränser betyder för oss som enskilda individer och hur vi hade tänkt med våra skissböcker. Utifrån dessa samtal började ett antal olika idéer att gro.

Först pratade vi om att göra film eftersom det kändes som ett ganska outforskat område för oss i gruppen. Vi tänkte oss då att vi skulle filma motbjudande saker, platser etc. och lägga på ljuv musik, men idén kändes lite gjord så vi gick vidare. Vår andra idé var att tillverka kalejdoskop där bilderna skulle vara skapade av gränsöverskridande bilder av olika slag. Vi hade också en idé om att skapa digitala kalejdoskop i flash. Detta var en idé som alla i gruppen gick igång på men på grund av att alla inte kunde flash började vi tänka i ytterligare nya banor. Vi funderade ett tag på om vi skulle göra en barnbok där text och bild skulle stå i motsats till varandra för att se hur effekten av det upplevdes av läsaren. Under samma kväll började vi också prata om upprepningar och effekten av det. Vilka faser går en människa igenom när den utsätts för upprepning och jobbiga inslag? I samband med detta pratade vi om hur man på radio en gång spelat Harry Belafontes "coconut woman" i en och halv timme och hur man gick igenom faser som skratt, gråt, illamående, hat och lycka under den perioden. En annan inspirationskälla var "Ronald Mcdonald goes insane" som finns som Youtube-klipp. Vi spann vidare på tråden och började prata om hur mycket en människas psyke tål och hur man kan förvirra och leka med andras reaktioner. När kvällen var slut var vi överrens om att detta var intressant och att vi ville arbeta vidare med uppslaget.

Någon dag efter detta möte var vi i skolan och lyssnade på examensstudenternas redovisningar och blev inspirerade av en tjej som hade animerat med hjälp av MonkeyJam. Animation var något som intresserade oss alla så vi ville ha med detta i vårt arbete. Så när dagen var slut bestämde vi oss för att ta lite av alla våra tidigare idéer in i ett animationsprojekt som skulle utmana gränser på flera olika plan. Vi ville göra en film som skulle leka med våra klasskamraters psyke. Vi ville till detta också ha in vissa gränsöverskridande fragment i filmen såsom operationsbilder, könsbilder etc. Vi ville också undersöka hur vi människor lätt skapar vår egen dramaturgi, fast det kanske inte finns någon.

När arbetet väl var igång fungerade allt hur bra som helst. MonkeyJam är ett jätteenkelt program som alla borde ladda ner och testa. Det är också optimalt att jobba med sen när vi kommer ut till skolan. Jag skall absolut lära mina elever att animera redan nu på nästa VFU.

Vi arbetade tillsammans i gruppen varje dag och visst var det en utmaning att få fem personers visioner att gå ihop. Jag tycker dock att det har varit stärkande att se att vi kunde jobba ihop hela tiden utan att gå iväg var och en för sig. Vi tvingades att släppa på våra egna gränser och det var bra. Samtidigt så blir ett arbete så mycket mer intressant när man hela tiden kan få nya perspektiv på det man arbeter med. Vi balanserade ofta upp varandras tankar och det tycker jag bidrog till att slutprodukten blev väl balanserad.

När filmen var klar hade vi gått igenom en mängd olika faser. Vi pratade hela tiden i gruppen om olika sätt att förmedla den känsla vi ville skapa. Vårt mål var ju att få tittarna att känna en osäkerhet kring hur filmen skulle utveckla sig. Vi pratade på om man skulle loopa samma klipp i tjugo minuter till en helt entonig irriterande låt för att uppnå resultat eller om man kanske skulle köra filmen en timme? Vi kom dock fram till att filmen redan tjänade sitt syfte i den form den hade. Flera i klassen sa efteråt att de befarat att den skulle hålla på en timme, vilket bekräftar att känslan fanns där.

Vi hade ju alla individuella tankar kring projektet och för att sammanfatta kort vad jag kände med arbetet kan jag säga att mitt största intresse låg i att utforska hur människan reagerar på upprepning och ovisshet. Jag hade ju även ett liknande tema i min skissbok och därför tycker jag att filmen blev som en intressant förlängning av denna. Var går gränsen för vad man klarar av? När blir något obehagligt och jobbigt? När vänder det igen så man kan vila i det oförutsägbara? Hur ser våra spontana reaktioner ut när vi utsätts för en viss typ av bilder? Såna frågor är har varit viktiga för mig i min egna process. För mig har också musiken i filmen varit en viktig del. Eftersom jag själv gör musik tycker jag att musik alltid bidrar till att förstärka en känsla. Det var häftigt att se hur bra musik och bild i kombination lyckades skapa den känsla vi var ute efter!

Snart hoppas vi att vi kan lägga ut filmen på Youtube. Vi skall bara se över musiken så att vi inte blir stämda :) Jag lägger upp två av våra animationer så länge.

Det var väldigt intressant att se hur de andra grupperna hade arbetat i denna kurs. Alla gav sin unika tolkning av gränser och det känns som om alla har hjälpt mig att förstå ordet på ett djupare plan. Tänk om man fick chans att jobba med alla ord på detta vis. Vilken förståelse man skulle få av världen :)

Ciao!

Fem bilder om "gränser"

2009-01-16T15:14:00.006+01:00

Då var terminen nästan slut och det är dags att välja ut fem gränsbilder ur skissboken som skall visas här på bloggen.

Mitt förhållande till skissboken har under hösten skiftat väldigt mycket och jag kan tänka mig att det är själva tanken med den. Vissa dagar har jag älskat boken och andra har jag hatat den innerligt. De första dagarna kändes det som om allt skulle gå som en dans och att producerandet av bilder skulle fungera helt smärtfritt. Jag hade ju massa idéer och kom igång samma dag vi fick den i handen. Självklart kom bakslaget efter några veckor med boken. Fy tusan vad jobbigt det var att få ner något på pappret när idéerna tog slut. Jag mådde ibland riktigt dåligt när jag tvingade mig själv att producera trots att inspirationen och lusten hade tagit slut. Fast när man ser tillbaka nu i efterhand kanske det var under just de perioderna som man utvecklades mest. Man släppte kraven och tanken kunde löpa fritt. Jag hade mer flyt i handen och i seendet under de tuffa perioderna än när tankar och mål band upp mig med sina krav. En skiss som kommit till med motstånd är för mig mer spännande och kan med säkerhet säga mer om gränser än någon annan.

Det har också varit intressant att få se hur svårt det kan vara att låta misslyckade alster sitta kvar i boken. Uppenbarligen är boken en skissbok där fulländade verk inte hör hemma på något vis, men ändå vill man klamra sig fast vid något slags sjukt perfektionistiskt ideal. Jag har i denna kurs lärt mig att måla fult och jag har lärt mig att det är i det spontana som det vackra oftast finns. Detta är ju personliga tankar men så har det varit för mig. Jag är skitglad att jag fått upptäcka detta.

Det genomgående temat i min skissbok har nog varit gränsen mellan dröm och verklighet, gränsen mellan det sjuka och det friska, gränsen mellan det fysiska och det psykiska och gränsen mellan allvar och lek. K sa att min bok kändes lite som Alice i underlandet och det är väl en bra beskrivning. Jag fascineras av det overkliga och bisarra. Varför inte utforska det man inte vet så mycket om och skapa sig egna världar? Det man vet om finns ju redan här.

Nu när gestaltningskursen är avklarad har min lilla svarta bok blivit en del av mig och när jag öppnar den ser jag mig själv. Vilken bra terapimetod detta måste vara. Jag ser nya dimensioner av mig själv som jag inte visste fanns så nära till hands. Att sluta här vore dumt så jag har bestämt mig för att nästa vecka gå till Inex och köpa en ny bok. Jag hoppas att jag kommer bli ännu mer frustrerad och ännu mer hopplös så att jag kan finna fler vägar att upptäcka. Eller man vet aldrig...kanske finner jag ett helt nytt sätt att bryta mig loss från mina egna föreställningar?

Upprepningar. Vi går egna vägar. Trampar upp stigar som börjar och tar slut. Ibland är det svårt att se klart. Så kommer det alltid att vara. Livets ben sträcker ut sig och tar för sig. Med din hjälp kan vi ta oss vart vi vill. Du vet väl att du kan göra precis som du vill. Bara du tar konsekvenserna av det.

Jag är din skugga och du är min. Jag är din vän och du är min. Jag är din fiende och du är min. Jag älskar dig och du mig. Jag hatar dig och du mig. Jag avundas dig och du mig. Vem är vem?

Upprepning igen. Jag gillar tvåtalet. Vet inte varför men det återkommer ofta i mina bilder. Är det kanske jag som aldrig kan se mig ensam? Är det andra som jag iakttar?

Det är lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att känna hoppfullhet. Jag är ofta vilse men hittar snart hem igen. Jag skymtar husen mellan träden. Känner mig lika trygg bland stammarna som inomhus. Är det möjligt? Vet inte...gränsen är hårfin.

Här. Det känns nära. Man kan känna efter. Vem vågar? Finns det kanske gränser? Ibland vill jag vara bakom glas. Ibland vill jag sträcka ut en hand. Men oftast beror det på dig...

Digi...Digital!

2008-12-19T11:51:00.004+01:00

Denna vecka påbörjade vi en liten kurs som heter digital miljö och vårt uppdrag var att interagera i minst två digitala miljöer innan fredagen. Till en början blev jag lite besviken på uppgiften eftersom jag hade önskat att vi skulle få lära oss och jobba med något bra och användbart dataprogram, men N hade förvarnat mig på att det inte skulle bli så mycket sådant så jag var väl ganska beredd på detta ändå.

När jag väl hade släppt tanken på dataprogrammen och försonat mig med uppgiften kan jag nu i efterhand tycka att det varit en bra och lärorik läxa. Jag hade nog inte orkat bli medlem på alla dessa olika platser på Internet om jag inte blivit tillsagd att göra det. När man surfar runt och letar efter olika platser att interagera i inser man hur mycket det finns där ute och hur mycket mina kommande elever kommer komma i kontakt med. Det kan vara klokt att ha koll på grejerna så man vet vad eleverna pratar om, men jag är inte helt säker på att jag tycker man skall vara inloggad som en slags vakt på de ställen där eleverna befinner sig. M sa att detta var viktigt, men jag själv känner att om mina lärare/föräldrar hade varit på de ställen där jag var när jag var yngre så hade det stört mig väldigt mycket. Att vara medlem i ett Community kan vara bra ur många olika aspekter. Man får hjälp med sitt identitetsskapande, man kan hitta nya vänner som delar samma åsikter och musiksmak m.m. och man får en vidgad bild av den värld man själv lever i. Så var det för mig och jag är glad att jag fick vara ute och upptäcka detta själv utan vuxnas översyn. Jag tror att man på ett sätt kan förstöra viktiga processer i en ung människas liv om man blir alldeles för vaksam. Självklart skall man som vuxen ha koll så att inte ens elever eller barn råkar illa ut, men om allt är lugnt så kan de gott få spela på egen hand.

Som jag nämnt ovan har jag själv varit en flitig Communitymedlem sen jag var 16 år (skunk, lunarstorm, helgon, facebook och myspace), så jag ville utforska vad jag kunde hitta i spelväg. Jag började med Second life (egentligen inget spel) där jag stannade i tre dagar. SL är så enormt stort att man skulle behöva väldigt mycket längre tid på sig än detta för att lära sig det. Det var svårt att förstå hur man bytte utseende och hur man tog sig till olika ställen. För mig krävdes det några dagar innan jag lärde mig de mest grundläggande sakerna för att kunna kolla runt i spelet.

Under den tredje dagen besökte jag den svenska ambassaden i Washington där jag fick hjälp av en annan spelare att hitta roliga ställen att besöka. Hon tipsade också om bra affärer m.m.

Det var ganska fascinerande hur folk som man mötte inne i SL var väldigt utseendefixerade. Jag mötte fyra olika personer som kommenterade min utstyrsel och min kropp. Ena stunden var jag för kort, andra hade jag ful frisyr. Det var svårt att bli accepterad om man inte hade koll på grejerna, vilket förvånade mig mycket. Jag la också märke till att det oftast bara var mellan 40-60 personer inloggade i SL vid de tillfällen jag var där så det var väldigt folktomt när man vandrade omkring där. De gånger man stötte på någon var det sällan de hade lust att prata med en eller så kunde de inte engelska. Jag fick känslan av att man måste bygga upp en identitet och sälja in sig själv för att få vara med i gänget. Detta märkte man när de svenskar man mötte var mycket mer välkomnande än andra. Jag som svensk fick en identitet och kunde därför accepteras här. Självklart var inte alla likadana. Jag träffade på två andra snubbar som vågade snacka lite, men man kände en viss distans.

Det jag också förvånades av var att det var mycket sex i SL. Jag fick massa landmarks av folk till skumma ställen och i klädshopparna var mycket av kläderna barnförbjudna. I en vanlig bar drack jag en Cosmopolitan serverad av Santas sexy bartender med tuttar ända upp till hakan. Ha ha. Jag åkte dock inte till något av ställena de andra erbjöd. Kändes ganska meningslöst.

När jag skulle spela mitt andra spel blev det väldigt mycket krångel. World of warcraft trial fungerade inte på min dator och jag hade inte tid att ladda ner fullversionen. Satt kanske i tre timmar och mekade med detta. Jag gjorde mig ett konto och allt, men när jag tryckte på PLAY så bara allt stängdes ner helt mystiskt. Jag lade ner mina försök efter ett tag och surfade runt på massa olika sidor. Till slut hamnade jag på en asiatisk sida som hade massa mangaspel. I ytterligare två timmar satt jag och laddade ner otaliga program och skapade mig konton till höger och vänster för att kunna spela. Men nej! Detta gick inte heller. Installationsprogrammet stod och tuggade en timme på min stackars dator och jag trodde ett tag att datorn skulle explodera. Jag fick ge upp här också.

Mitt slutliga försök lades på Betapet.se. Detta fungerade fint som snus. Jag gjorde mig ett konto och efter tio minuter var jag igång och spelade Alfapet för fullt. Jag bjöd in Karin och vi satt i några timmar och spelade mot varandra och chattade. Det var riktigt roligt (tack för tipset Åsa). Jag tror att detta spel kanske riktar sig till lite äldre folk, så risken att mina elever sitter med detta kanske inte är så stor.

Jag tror ändå att det är nyttigt att se så många olika ställen som möjligt för att bilda sig en uppfattning om hur spelvärldarna ser ut på nätet.

På det hela taget är jag mycket nöjd med veckan. Trots många hårda timmar när jag slitit mitt hår, har detta gett resultat. Jag är speciellt nöjd med att ha varit i SL och fått se hur detta fungerar. Det kan hända att jag går tillbaka dit och lär mig mer…vem vet?

Ha en riktigt GOD JUL nu allihop! Ses snart igen.

BIKE!

Gerda Gök...Love it!

2008-12-18T19:32:00.002+01:00

I måndags bjöd examensstudenterna på både film, frukost och arbeten. De började visa en animerad film som hette Godmorgon Gerda Gök, vilken var en helt fantastisk liten rulle (dvd - jag vet), som gav mycket inspiration till kommande gestaltningsarbete efter jul.

Det gjorde också Majas arbete ”små digitala tillfällen”, där hon utforskar vad man kan göra digitalt. Jag har laddat ner Monkeyjam och har varit på Klasse Ohlson och köpt en webkamera. Nu skall jag bara bli frisk från min förkylning så jag kan börja utforska vad man kan göra med detta lilla mirakel. Skall bli så kul!

Jag skulle verkligen vilja göra mitt exarbete på HDK, så jag hoppas att detta går när jag väl är där våren 2010. Det är ju inte så himla lång tid kvar faktiskt. Hade varit kul att få lägga ner tid och forska i något som man verkligen gillar.

Let´s talk about you and me...

2008-12-02T17:24:00.006+01:00

Under förra veckan hade vi ett gäng föreläsningar som alla belyste identitet på något vis.

Den första föreläsaren vi hade var Rasoul Nejadmehr som pratade om interkulturell pedagogik. Några av hans budskap var : Konstanta identiteter finns inte. Var öppna och skifta perspektiv ofta. Tänk på vem som har företräde till ordet och vem står för normen? Livet är dialogiskt. Subjekt till subjekt. Kulturen skall förena oss. Empati och kärlek är viktigt!

Föreläsningen var fantastiskt bra och jag kände verkligen att jag kunde ta till mig det han sa. Det träffade och han öppnade upp ögonen på mig. Hur beter jag mig i mötet med andra människor? Hans sätt att prata om människor och våra relationer till varandra gjorde så att jag kände hopp inför framtiden. Det känns nu som man vill gå ut i skolan och praktisera den interkulturella pedagogiken. Jag vill sprida budskapet. Det är inte ofta som jag känner att man kan förankra föreläsningar i verkligheten, men nu var det annorlunda. Att hans ord sjönk in som de gjorde tror jag beror på vårt behov av att prata om dessa saker. Vi behöver prata mer om relationer och förhållningssätt. Vi behöver få oss tankeställningar så att vi själva kan utveckla vår roll som blivande lärare.

Under samma eftermiddag hade vi en föreläsning med konstnären Fredric Gunve. Han talade om att man leker fram sin identitet och att vi kan överföra andras Jag på en själv. Identitetsskapandet är ett grupparbete. Jag tycker att Fredric med dessa ord också sätter huvudet på spiken. Man känner igen fenomenet att man kan anamma andras sätt att uttrycka sig. Självklart är identitetsskapande också en lek där man hela tiden testar olika roller. Vad händer om jag en dag kommer till skolan med svart rock och kängor och bandtröja? Identiteten förändras såklart och inte bara med hjälp av hur jag är, utan hur andra ser på mig. Hmmm..japp. Klart som korvspad.

Det var intressant att se hur han arbetar som konstnär och hur han utmanar och leker med sin identitet. Han visade oss lite olika klipp där han förtydligade vad han menade med identitet. Vi fick höra Laurie Andersons "Walking and falling". Att gå är att ramla framåt och att fånga sig själv igen. Fint och sant! Det är en känsla som man känner igen väl. Vi såg också en bit ur "Paris is burning", som tog upp konstruktion av identitet utifrån kön och roller.

Jag funderade lite kring detta med kön och gränser efter filmen. Vad som är okej i vissa sammanhang är inte alls accepterat i andra. Jag tänker främst på män som klär sig till kvinnor nu. I sina roller vill de ofta framhäva sig själva med stora bröst och långt svallande hår, eftersom de antagligen ser detta som typiskt kvinnligt. Men accepterar vi de kvinnor som valt ett sådant utseende i dagens samhälle? Nej! Om en kvinna opererat in silikon och färgat håret platinablont anser många av oss att alla besticken inte finns i lådan. Ofta antar vi att hon inte gjort ingreppen av egen vilja och att hon är slav under sitt utseende och antagligen bekräftelsetokig. Min fråga blir: Är det bara okej för män att anamma denna kvinnotyp när de leker med sin identitet? och hjälper inte alla vi till att se till att kvinnan får en underordnad roll i vårt samhälle idag när vi dumförklarar henne? Hmmm...en tanke bara.

Bra föreläsningar!

Ciao.

Måndag med frukost...

2008-11-28T22:41:00.005+01:00

I måndags träffades vi som vanligt i klassrummet för att avnjuta en god frukost. M. hade med sig fyra riktigt bra filmer som alla på något vis diskuterade kring vårt termins-ämne IDENTITET.

Den första filmen vi såg var "Please, vote for me!", som handlar om en skolklass i Kina som skall välja klassrepresentant. Jag har sett den förr och när det begav sig satt jag verkligen och kokade hemma i soffan. Man blir fruktansvärt arg och illa till mods när man ser hur barnen smutskastar, baktalar, manipulerar och styr varandra. Detta görs utan att vare sig lärare och andra vuxna reagerar. De vuxna hjälper snarare till att spä på och förvärra konflikterna som uppstår i klassen. Barnen gråter, lärarna gråter och hejar på, föräldrarna peppar och jag kokar. Fan vilket jäkla liv de små barnen har. Vad skall man säga? Man får verkligen perspektiv på vardagen.

Den andra filmen vi såg var en kort film som hette " Are you the favourite person of anybody?" En film som var vackert vemodig och tragiskt sorglig. Den handlade om en kille som gjorde en enkätundersökning med ovanstående titel som utgångspunkt. Man fick möta olika personer, som blev berörda av frågan på olika sätt.

Den tredje filmen var den underbara "The delicious". En galet sjuk film om en man som går från att vara strikt affärsman till en man med röd byxdress, spelandes på sax. Jag älskade den här filmen. Att prata om identitet på detta vis är mycket träffande. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i känslan i filmen. Strävar inte alla efter att finna sitt jag och att uppfylla sig själv? Man vill vara lycklig och fri och trygg i sig själv. Varför inte i en röd byxdress? Jag tycker också scenen där den röde mannen träffar den gule mannen är bra. Vad händer när man blir bekräftad i sin identitet? Vill man fly och vara unik eller söker man stöd? Vi pratade i klassen om serien "Little Britain" där det i en liten by finns en enda bög. The only gay in the village... Han går och bedrövar sig om att han aldrig får en flört eftersom han är den ende homosexuella i byn. När han till slut får chansen till lite umgänge blir han livrädd och vill helst av allt bara vara ensam bög i byn igen. Detta är lite samma fenomen som i filmen.

Sista filmen vi såg var "A stranger in her own city", som var en stark film om en tjej bosatt i Yemen som vägrade att sätta på sig slöja. Man får följa hennes kamp för frihet i staden där hon bor och det är inte en lätt sak. En liten hjälte som kämpar mot starka traditioner. Hatad av nästan alla...beundrad av få. Vilken tjej! Jag blir imponerad av hennes styrka och mod. Dessa vardagshjältar måste få finnas och slåss. En dag måste gamla traditioner brytas upp och kvinnorna få rätt att bestämma över sin kropp och själ. Det är svårt att som kvinna i Sverige förstå vad en tjej som Najmia går igenom. Jag kan bara beundra hennes styrka.

Bokklubben!!

2008-11-28T22:33:00.002+01:00

Nu har vi börjat med bokklubben. Den första boken som vi skall läsa är "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström.

Vår önskan är att vi skall hinna klart den innan jul. Ni som inte var med på första mötet kan alltså bara köpa boken och hänka på :) Vi tänkte också att alla kan ta med en liten del ur boken som berörde på något vis, så kan vi diskutera kring dessa saker när vi träffas.

HDK-vecka

2008-11-14T13:34:00.009+01:00

Den här veckan har vi haft HDK-vecka. Detta innebär att alla inriktningar och klasser på skolan samlas i en enda stor grupp och gör gemensamma projekt.

Allt började med att vi i måndags blev målade med olika färger i pannan innan vi samlades i aulan. Färgvis fick vi sedan sprida oss ut i skolan för att påbörja olika typer av projekt. Jag hamnade i den gula gruppen som fick stanna kvar i aulan. Här delades vi in i ytterligare 6 grupper och jag hamnade i den blåa gruppen med trevligt folk från bl.a. design-, smycke- och lärarinriktningen. Alla grupper blev sedan tilldelade olika civilisationer som bestod av upptejpade rutor i rummet.

...

Vår blåa grupp.

Vårt uppdrag denna måndag blev att vi skulle gestalta ordet MAKT innanför vår civilisations- ruta. Vi fick använda oss av vilka medel och material vi ville till projektet och vi hade från 9-16 på oss att slutföra arbetet.

Det kändes som om vår grupp hade lite svårt att komma igång. Dels kände vi inte varandra och dels hade vi olika åsikter om hur vi borde lägga upp arbetet. Jag märkte direkt att det är stor skillnad på hur man tänker bland de olika inriktningarna. Designeleverna ville att vi skulle skissa upp olika förslag för att sedan välja ut ett eller flera att jobba med, medan vi på lärarlinjen ville sätta igång att bygga direkt för att under tiden se hur projektet utvecklade sig. Redan här fick man lära sig något nytt om de olika tankesätten som finns på skolan. När vi väl började bygga märkte vi att våra planer inte höll och vi fick börja anamma vår önskade metod om att bygga och se vad som händer allt eftersom. Till slut fick vi ihop ett verk som alla var hyfsat nöjda med. Man märkte dock under arbetets gång att vissa av oss hade lite svårare med att inte få hela sin vilja fram och att kompromissa, vilket är förståeligt då man antagligen arbetar mycket mer individualiserat på andra linjer än på lärarlinjen.

...

Makt.

När dagen var slut kände vi oss alla väldigt trötta. Det var inte helt enkelt att få ihop ett bra samarbete, men nu kände vi till våra olika sätt att tänka på i alla fall.

Under tisdagen fick alla byta civilisation med varandra och vi hamnade i en ruta där föregående grupp hade gestaltat ordet NÖJE. Vi skulle nu, utan att ta bort något av deras material, gestalta ordet STRUKTUR.

NÖJE blev....

STRUKTUR.

Den här dagen började vi bygga direkt utan att först skissa, vilket skulle visa sig vara mycket bättre och gruppen samarbetade på ett mycket bättre sätt. Idag blev det inga uttröttande argumentationer och heller inga konflikter. Vi hade väl alla lärt oss något av varandra sen måndagen.

...

Under eftermiddagen dök det istället upp ett annat problem. Alla grupper i aulan började känna att uppgifterna var tråkiga och meningslösa. Ingen hade något vidare sug och uppslutningen började avta. Många blev besvikna på att vi inte fick berätta om våra verk innan de revs ned och byggdes om av nästa grupp. Vi hade inga gemensamma samtal och vi undrade vad lärarna hade tänkt med uppgiften. Personligen var jag besviken på uppgiften eftersom vår klass precis hade gjort ett liknande projekt någon månad innan i precis samma sal med ungefär samma förutsättningar. Jag hade väldigt gärna provat på något nytt istället.

På onsdagen var vi bara fyra av tio kvar i vår grupp och man kände av att inspirationen i aulan var dålig. Vi bytte civilisation till en ruta där föregående grupp hade gestaltat VÄLFÄRD. Vi skulle omvandla detta ord till NÖJE. Arbetet denna dag gick smidigt och fort. Kan det ha berott på att vi var så få? Det är ju mycket lättare att samsas om en idé när man är färre.

VÄLFÄRD blev... NÖJE.

Under torsdagen som var den sista dagen kom vi till en ruta där föregående grupp hade gestaltat ordet STRUKTUR. Vi skulle nu göra om detta till ordet MÖTEN. Vi var fler i gruppen idag och en lärare bestämde sig för att hänga på vår grupp och bygga lite. Eftersom vi skall ha fest idag fredag ville vi göra ett ”häng” där man kan sitta under festen. Hoppas ni kommer till vår ruta och har lite mysigt!

...

STRUKTUR blev...

MÖTEN.

Det skall bli roligt och se vad alla ni andra har gjort i era grupper.

Ses i eftermiddag!

Gjeeeeeesus!!

2008-11-12T21:30:00.002+01:00

Idag var jag och K på Kringlan i Haga och fikade. Plötsligt dök Jesus upp i kladdkakan. Det var ett kärt besök ;)

Sokrates is back in town!

2008-11-02T21:57:00.003+01:00

Idag var jag ute i det helt underbara höst/vintervädret. Solen sken och det låg frost på marken. Det gäller att samla D-vitamin inför den mörka vintern. Delar med mig av några bilder från Slottskogen.

I tisdags hade vi föreläsning med Ann S. Pihlgren om sokratiska samtal. Samtalen går ut på att man i samspel med andra skall nå en högre förståelse kring ett ämne. Samtalen har vissa givna regler och samtalen skall fungera som en slags testplattform för gruppens idéer.

Under föreläsningen hade Ann några inledande samtal med klassen och jag tycker samtalsformen är fascinerande. Gruppen började samtala direkt och dessutom om ganska djupa saker som man annars inte skulle diskutera. Samtalet som handlade om huruvida man skulle ta hand om Diabolo baby eller inte var mycket intressant. I samtalen får man ta del av klasskamraternas idéer och man når en högre förståelse kring hur andra tänker. Detta tror jag kan leda till en ökad respekt och förståelse för varandra. Man blir sugen på att praktisera samtalen ute i skolan, men det krävs nog en väldig massa övning, vilket vi fick känna på under eftermiddagens workshop.

...

När vi satt i våra grupper och skulle hålla de sokratiska samtalen insåg man hur svårt det är att dra igång en intressant diskussion. Ann S. Pihlgren är en otroligt duktig föreläsare och verkligen ett proffs på sokratiska samtal. Hennes samtal blev livliga, medan våra egna ofta blev lite tafatta. Det gäller att ha en ”text”, som skapar ett genuint intresse i gruppen och det gäller att ledaren vet vad han/hon gör. Jag blev överraskad över hur svårt det faktiskt var, men jag gillar verkligen de sokratiska samtalen och skall öva mig på dem så jag en dag kan använda mig av dem i skolan. Genom samtalen tror jag att man kan lära känna sina elever på ett helt annat plan. Eleverna kan också de lära känna varandra bättre och förstå hur komplext ett visst ämne kan vara. Detta leder säkert också till att man respekterar varandra bättre, samtidigt som man lär sig att lyssna på varandra.

...

Var förresten och såg nya Bond på bio nyss. Blev besviken. Jag tyckte ändå att förra filmen var bra. Jag som inte ens gillar Bond. Den här filmen bekräftade bara mina värsta action-mardrömmar. Ha Ha. Nä, så farligt kanske det inte var, men den får endast en tvåa ;)

Nu blir det kvällsmat.

Hemlängtan

2008-11-01T16:42:00.000+01:00

Det börjar bli riktigt kallt ute nu. Terminen har gått super snabbt och jag känner att jag längtar tillbaka till HDK och vår fina klass. Jag vill börja skapa igen och vara med på inspirerande workshops. HDK-veckan börjar närma sig och jag ser verkligen fram emot att få utforska skolans verkstäder. Ett väldigt bra initiativ tycker jag!

I måndags hade vi frukostbuffé igen. Det är alltid lika trevligt och 330 är så duktiga på att baka bröd! K visade två filmer. En om Freinet-pedagogik och en grym film som heter Der lauf der dinge som var en dominoeffekt film.

Freinet-pedagogik verkar vara riktigt intressant och jag gillar tanken med att barnen skall få experimentera sig fram i skolan, samt utgå från vardagliga situationer. Inom pedagogiken menar man att barnen kanske inte lär sig precis det de skall lära sig, men att de i alla fall lär sig hur man lär. Detta står jag lite tveksam till. Jag tycker ändå att det är viktigt för barnen att tillgodogöra sig vissa kunskaper. Att lära sig hur man lär är också en väldigt viktigt del, men en kombination av de båda kanske ändå vore bäst? Att både lära sig hur man lär, samtidigt som man lär sig vissa specifika saker vore det bästa.

En annan fin idé från Freinet-pedagogiken var Livsboken. I boken fick eleverna dokumentera sitt arbete de gör under året och när föräldrar kommer dit kan de läsa i boken och se barnens arbete. Denna idé är verkligen något man kan ta med sig i bildämnet.

Självporträtt

2008-09-29T22:59:00.007+02:00

Idag har vi haft frukostbuffé med presentation av vår lärare N:s konstnärskap. Jag är impad av de fantastiska pärlplattorna. Verkligen! På eftermiddagen hade vi en workshop där vi skulle skapa ett icke föreställande självporträtt av oss själva i collageform. När vi var klara skulle vi utveckla porträttet och sätta det i relation till något annat för att se hur det förändrades. Till detta skulle vi också ha text.

Jag gjorde ett collage där jag klistrade upp allt som jag kunde koppla till mig själv och min identitet. När jag var klar hade jag ett papper framför mig där jag klart kunde se delarna skapa en helhet som berättade en historia om mig.

För att utveckla porträttet valde jag att vika en traditionell ”loppa”. Ni vet en sådan man gjorde när man var barn. Min tanke var att mitt JAG förvandlades på detta vis i kontakt med omvärlden. En loppa har många sidor och vinklar som ändras beroende på hur man rör händerna. Likt dessa sidor har jag som människa olika sidor. Vilka sidor jag väljer att visa beror på vilken situation jag befinner mig i. Samtidigt kan människor i min omgivning se de sidor de vill se.

Mina tankar kretsade just runt detta identitetsmakeri och jag skrev tillhörande texter som man kunde se när man vek upp flikarna i loppan. Jag tycker dessa beskriver bra hur mina tankar vandrade:

Från början – hela Jag utan relation till omvärlden. Det är bara jag som känner till allt om mig själv.

Jag är här i din hand. Skör eller inte?

Vilka sidor av dig väljer du att visa? Och för vem?

Jag väljer vilken sida av mig som du skall få se.

Du kan inte se alla mina sidor med en gång. Du måste lära känna mig först.

Om du vågar och vill kan du öppna upp mig.

Vilka sidor hos mig väljer du att se?

Workshopen var väldigt bra! Jag tycker att det fanns en poäng i att inte fokusera på det föreställande, utan på människan. Nu har man fått ytterligare bekantskap med sig själv och med klassen. Känns fint! I början kändes uppgiften svår, men det löste sig ganska snabbt när man väl började klistra. Jag tyckte om utmaningen i att sätta porträttet i relation till något annat. Att förändra och utveckla är nyttigt. Man borde alltid ta sina verk en nivå till. Det finns ju så mycket mer att ge känns det som. Jag tror att man skulle kunna ta med sig övningen till skolan. Tänkte att det kanske är svårt för högstadieelever att göra det andra momentet, men hade säkert passat gymnasieelever. Som jag sagt innan känns detta som en bra övning att göra för att skapa en bra grupp. Det funkar ju för oss!

...

Under tisdagen var det dags för didaktik. Vår lärare inledde vår dag med en identitetsövning där man fick teckna av en sten. Stenen skulle man sedan förvandla till en tonåring. När alla hade skapat sina tonåringar fick vi i uppdrag att para ihop dem i gäng utifrån våra gemensamma diskussioner.

Det som var mest spännande med övningen var att man verkligen fick ta del av allas tankar kring identitet. Varför vi väljer att para ihop vissa tonåringar med varandra beror ju på våra egna fördomar. Jag tycker det är viktigt att prata kring detta för att få upp ögonen för hur man själv och andra tänker kring samma sak. Jag tror att övningen också vill få oss blivande lärare att tänka till kring hur lätt det är att döma en elev utifrån dennes utseende. Jag blev själv utsatt för orättvis behandling på grund av min klädstil när jag gick i skolan. Att ta ut denna övningen i skolan borde vara ett utmärkt verktyg för elever att också de skall få upp ögonen på hur lätt det är att följa sina fördomar. Utifrån uppgiften kan man starta en diskussion, där eleverna får tänka till och även få upp ögonen för sitt eget identitetsskapande.

Nu är det bums i säng…

God natt.

JAG tankar...

2008-09-28T23:49:00.001+02:00

Min tolkning av verket är att höghuset symboliserar mig som person. Jag har många olika våningsplan där utsikten ser olika ut beroende på vart i huset man befinner sig. Jag har både ett bottenplan och ett plan som når långt upp i himlen. Jag kan lätt se ut på omvärlden men det är svårt att se in till mig om man inte befinner sig i ett höghus som ligger mitt emot. Personer som finns nära mig och personer som är mina vänner står i fönstren i höghusen mitt emot. Därifrån är det lätt att se in. Hela huset vilar på en grund av konst och musik (vinylskivan). Utan grunden hade huset stått ostadigt. Hörlurarna spelar musik för huset och mitt JAG och tillåter verklighetsflykt och individualitet. Jag är där jag vill vara. Sladden till hörlurarna går dock utanför min JAG- ruta, vilket innebär att världen utanför och samhället står redo att hela tiden gripa in och förändra. Det kan jag inte kontrollera på samma sätt som när det är tänt och släckt i fönstren.

Jag tycker övningen har varit intressant. Jag gillade särskilt att flödesskriva. Blev överraskad över min förmåga att få ur mig ord. Jag skall absolut fortsätta med det när jag behöver uppslag. Funderar på hur den skulle fungera i skolan med tanke på att elever har olika förhållande till att skriva. Skulle det bli positivt mottaget eller negativt? Jag måste prova det någon gång snart.

Det är verkligen nyttigt att fundera över Jaget. Det känns som en fin möjlighet i vårt stressade samhälle. Hur många funderar egentligen över sitt Jag? Känner man sig själv? Man kan definitivt överraska sig själv genom dessa övningar. Att också fundera över ett Vi och sedan i förhållande till detta Vi fundera över Jaget borde vara väldigt bra. Nu hade jag ju inte chansen att närvara vid dessa övningar, men jag har fått instruktioner och kommer absolut att ta med mig övningen till skolan. Jag tror det är ett fantastiskt bra sätt att skapa grupper på. Att få se vad man har gemensamt och inte. Att dela tankar och tolkningar.

När huset växte fram hade jag samma känsla. Vad fint att jag får bygga i skräp… bygga något som symboliserar mig själv. Att bara sitta ner dessa timmar och fundera på mitt JAG.

Tack för det!

Hemma igen och JAG genomtänkt.

2008-09-28T23:12:00.007+02:00

Nu har jag precis kommit hem från en underbar vecka i Italien. Vi hade världens vackraste utsikt från vårt hus och maten var super god! Dessvärre har jag ju missat en uppenbart mycket givande och trevlig vecka i vår kära skola. Har spanat på allas bloggar och skräpskulpturerna är riktigt inspirerande. Önskar att jag varit där och hört alla era tankar och tolkningar.

Med hjälp av K har jag i alla fall jobbat på hemma istället. Jag kunde ju inte riktigt göra Vi-grejen här för mig själv men jag fick mycket tid till att fundera över mitt Jag, vilket var spännande.

Mitt första lilla projekt blev att välja ut två föremål hemifrån som skulle symbolisera mig. Det blev kanske lite fusk eftersom jag har många ting här hemma som kan säga vem jag är, men till slut valde jag ett par hörlurar och en vinylskiva med jäkligt snyggt omslag. Musik är nämligen en väldigt stor del av mitt liv och mycket av min kreativitet och min förmåga till att skapa kommer från musiken. Hörlurarna får stå för lyssnandet men även för individen. När jag har på mig lurarna blir jag på ett sätt avskärmad från världen. Musiken som jag lyssnar på hör ingen annan. Mina tankar hör bara jag. Vinylskivan i sig får också stå för musiken. Att jag valde en vinylskiva och inte en cd beror på att en vinyl är mycket mer uppenbar och på något vis mer äkta. Svårt att förklara – bara en känsla. En annan anledning är också att vinylomslagen är små konstverk. Konsten och mitt intresse för skapande får rymmas i detta fantastiska skivomslag.

Mitt andra projekt var att välja ett av dessa föremål och flödesskriva om detta i 3 minuter utan att vare sig tänka eller stanna upp. Jag valde hörlurarna och skrev…

När jag sätter på mig mina hörlurar försvinner jag bort i en drömvärld där årstiderna skiftar likt molnen på himlen jag gillar vintern för då knastrar kristallerna under skorna och om man kollar in i dem ser man tusen världar där drömmar blir till verklighet och verklighet blir till drömmar jag vet inte vart jag skall vill gå på klubb och känna rytmen i blodet vill dricka bubbel och le fast jag inte är glad jag vill vara glad fast bubblet är slut och nu har våren kommit för att stanna i mitt sinne…

Jag känner mig som värsta poeten! Ha Ha.

Det är fantastiskt roligt att skriva på det här sättet. Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst när jag satt där med pennan. Blev nästan besviken när mobilen ringde och 3 minuter hade gått.

Det tredje projektet var att skapa mig en JAG – ruta någonstans i lägenheten där jag tyckte det kändes bra eller intressant. Jag valde att göra en ganska liten ruta mellan våra två fönster i vardagsrummet. En plats som man kanske glömmer bort ibland då uppmärksamheten oftast dras mot fönstren. Platsen mellan är lite mörk och lite ensam på något vis, därför blev den min.

Det fjärde projektet blev att bygga en skulptur i skräp där föremålen som jag valt utgjorde en naturlig del i verket.

Tankarna kring...

2008-09-18T19:36:00.012+02:00

Nu när projektet är genomfört och vi har haft våra redovisningar har det hänt en del i min lilla hjärna. Det var otroligt roligt att få se hur alla i storgruppen har tänkt kring uppgiften och man blev otroligt inspirerad. Att vi har fått arbeta ihop med treorna och ELVIS har varit mycket givande och ett bra initiativ från lärarnas sida.

Så…till saken.
I och med detta projekt tog jag för första gången plats i det offentliga rummet ensam och jag är tacksam för att vi fick prova på att ta plats i staden i de workshopar vi haft veckan innan. Detta betydde säkert mycket för hur man tänkte när man lade upp sitt projekt. Trots denna övning kan jag känna mig lite besviken på hur mitt projekt artade sig både i min tankeprocess och hur den senare blev. Ni får förstå mig rätt när jag säger såhär. Jag är visst nöjd med hur det hela blev och jätte nöjd med hur en tanke skapades kring förändring i det offentliga rummet. Det jag menar är att jag hade velat gå längre.

I början av processen sa jag bestämt att jag ville göra något fult och i min tanke hade jag stora planer på att göra Göteborg lite fulare någonstans i det område vi blev tilldelade. Allt eftersom tiden gick hände det dock något som fick mig att byta spår. Jag började tänka på fina saker, som lyxtoaletter och utkiksplatser. Jag vet inte riktigt vad det var, men kanske fanns där en rädsla hos mig? Det var som en av våra lärare sa idag…är vi rädda för att vi inte skall komma undan lika lätt med att göra en ful sak som om vi gör en fin sak? Jag tycker verkligen det är tänkvärt. Jag hade nog velat vara mer riot och tagit större plats. En annan lärare frågade mig när jag berättade om mitt projekt om jag skulle tvinga människor att förändra Heden på riktigt, med målarfärgsburkar och hela kittet. Nu i efterhand kanske det var det jag skulle ha gjort. Det hade legat närmare det jag ville från början. Samtidigt kommer rädslan och smyger sig på igen. Tänk om polisen kommer? Vad gör jag då? Kan jag utsätta andra människor för konstens skull? osv.

En annan intressant fråga är hur man får människor att delta. Vilka förutsättningar krävs det och hur påverkar platsen man har valt människorna? Kunde man ha lagt upp projektet mer strategiskt för att få mer respons? Hade man kunnat utnyttja platsen på ett bättre sätt än vad jag gjorde nu? Det hade också varit intressant att experimentera med sin egen roll i projektet. Hade det sett annorlunda ut om jag hade valt att vara passiv? Vad hade hänt om jag hade låtsas som jag var en vanlig människa som gick förbi som dem?

Jag ser på detta projekt som en introduktion och som ett första steg mot något större. Nästa gång jag gör ett liknande projekt kommer jag att gå längre i tanken än vad jag gjorde denna gång. Det finns ju som sagt oerhört många aspekter som man med fördel kan ha med i tanken när man arbetar fram en idé. Jag hoppas också att jag nästa gång vågar mer, vilket jag tror att jag kommer.

Projektet var oerhört intressant och väldigt lärorikt. Jag fick se hur jag själv fungerar och det har varit intressant att se hur mina tankar gått nu efteråt. Det är dessa tankar som har gjort att jag har lärt mig något av projektet och gjort så jag har utvecklats. Fint!

Nästa vecka är jag i Italien och dricker vin så vi ses veckan efter det :)

CIAO!

Hur vill du att Heden ska se ut?

2008-09-18T19:36:00.008+02:00

I måndags skapade jag då min spontana målarverkstad i Hedens allé. Platsen jag valde hade potential till att bli ett naturligt rum då både ett bord och en offentlig anslagstavla redan fanns på plats. För att förbereda platsen lade jag en duk på bordet och ställde upp färger, penslar, sprayfärg och dylikt. Jag hade också häftat fast min ”Hur vill du att Heden ska se ut?” - banderoll på marken i allén som en slags röd matta. Från början hade jag tänkt att banderollen skulle hänga mellan träden, men jag vaknade tvärt natten innan projektet och insåg att det kanske skulle kännas som en kampanj av något slag. Detta ville jag inte så jag valde marken för att skapa en mer intim känsla.

...

Min idé med verkstaden som jag redan har nämnt i tidigare inlägg var att förflytta förändringstanken från mig själv till min omgivning. Någonstans måste man börja för att diskussionen skall växa och vad är bättre än att sätta igång människors tankar kring hur det offentliga rummet ser ut och används?

När människor gick förbi min verkstad och blev inbjudna av mig att göra sina röster hörda skapades både monologer och dialoger. Vid ett tillfälle hade jag fem stycken som målade samtidigt och förde samtal sinsemellan. En tjej ville ha husvagnar på Heden och killen som satt mitt emot blev upprörd och ifrågasatte hennes önskan. Han menade att alla vid bordet skulle ta sina målningar på allvar, vilket man inte gjorde om man ville ha fler bilar till Heden. Själv gjorde han en väldigt detaljerad planritning över området. Människor som kom dit ensamma förde ofta ett högt samtal med sig själv under tiden de målade.

Det var många under dagen som valde att tacka nej till inbjudan och den vanligaste orsaken var tidsbrist. Många som inte stannade och målade var optimistiska och tyckte min idé med verkstaden var väldigt bra, men jag fick också några arga kommentarer som ”Heden var i alla fall mycket finare innan ni kom hit”. Andra människor blev nästan lite rädda när jag bjöd in dem och svarade NEJ upprepade gånger samtidigt som de snabbt kilade förbi. En tredje grupp fick jag verkligen övertala innan de vågade måla. Det kom till exempel en hemlös man fram till bordet som var mycket intresserad men som absolut inte ville måla. Till slut tog även han tag i penseln och gjorde ett fantastiskt litet verk.
...
När verken var färdiga skapade jag en utställning på den offentliga anslagstavlan som jag sedan lät hänga kvar. Många stannade upp vid tavlan och betraktade verken och många fotade, vilket jag tycker visar på ett intresse från människorna som gick förbi. En i min grupp lät igår meddela att verken hänger kvar i samma skick som i måndags. ...

Vad vill du?

2008-09-14T22:49:00.000+02:00

Jag fick visst aldrig iväg mitt utlovade inlägg i fredags så jag tar mig i kragen och skickar det nu istället.

I fredags var jag i skolan och förberedde inför den stora förändringsdagen som för min del sker imorgon efter vår frukostsamling i allén vid Heden. Min idé är att jag skall skapa en spontan målarverkstad i allén där jag själv skall bjuda in människor som passerar att måla tillsammans med mig. Jag skrev tidigare att jag var intresserad av att plantera ett litet förändringsfrö i folks sinnen, vilket jag tror att jag kan göra på detta sätt. Människorna som kommer till min verkstad skall få chansen att måla hur de vill att Heden skall se ut. Detta ämne intresserar mig mycket, då det för tillfället pågår en ganska ivrig debatt om hur just Heden skall komma att se ut i framtiden.

...

Om vanliga människor som du och jag får komma till tals, om än i en liten målarverkstad så tror jag att tankarna kan börja växa. Det blir människorna som går förbi som kommer att stå för förändringstanken, vilket blir mer spännande och mindre förutsägbart än om jag hade valt att förändra något på egen hand.

Jag har också en idé om att skapa en utställning med alla verk som sedan får hänga kvar i allén tills de blir ersatta av något annat. Förändringen finns hela tiden, överallt!

Efter morgondagen kommer ni att finna fler tankar och bilder här...

Förändra?

2008-09-11T18:27:00.000+02:00

Vi har fått i uppgift att gå ut på olika platser i stan och förändra något. Vår grupp fick området runt Heden efter skicklig pilkastning på en karta.

Frågan är då vad jag vill förändra?

Många tankar har passerat mitt huvud. Vill jag göra något fult fint? Nej...
Vill jag få människor att reagera häftigt? Nej...
Vill jag uppmärksamma människorna i stan på något? Ja...

Att uppmärksamma människor i Göteborg på hur de kan bidra med idéer till en förändring vore inspirerande. Jag vill känna hur jag planterar ett litet förändringsfrö i deras sinne. Så nu har jag en fin idé om hur jag kan hjälpa till att få männinskor i Göteborg att bidra med sin röst. Jag tror det kan bli bra!

Imorgon skall jag till skolan och påbörja arbetet. Jag kommer avslöja mer då...

See ya!

Performance baby!

2008-09-10T22:25:00.000+02:00

Vi har haft besök av en inspirerande konstnär under två dagar i skolan. Under tiden hon var hos oss öppnade hon upp mina ögon för hur man kan ta plats i det offentliga rummet på olika sätt. Samtidigt fick jag en känsla av hur man senare kan arbeta med eleverna på ett mycket kreativt sätt.

Igår skapade vi i våra grupper ett performance av enskilda personers rörelser, som vi sedan satte ihop till en slags koreografi. De enskilda gruppernas performance genomfördes sedan på exakt samma klockslag i olika hållplatskurer i stan. Love it!

Performance in action!

Vår grupp i övningsstadiet.

...

Idag skapade vi en demokratikör tillsammans där var och en fick skrika ut vad man vill förändra i Göteborg. Kören tog plats på Götaplatsen och gjorde såklart succé. På eftermiddagen arbetade vi också med PINSAMHETER. Vi valde var sin pinsamhet i grupperna och skapade ett performance runt detta.

Demokratikören in action!

Våra pinsamheter.

Spår av vem?

2008-09-06T15:54:00.000+02:00

Spår gjorda av människor är något som intresserar mig mycket. Vem står bakom alla rispor, repor, häftstift och nedtrampade tuggummin? Vem har suttit på stolen innan mig? Vem rökte cigaretterna som nu är nedtrampade fimpar på gatan och vem hade nöjet att få smutsa ner golvet?