Under förra veckan hade vi ett gäng föreläsningar som alla belyste identitet på något vis.
Den första föreläsaren vi hade var Rasoul Nejadmehr som pratade om interkulturell pedagogik. Några av hans budskap var : Konstanta identiteter finns inte. Var öppna och skifta perspektiv ofta. Tänk på vem som har företräde till ordet och vem står för normen? Livet är dialogiskt. Subjekt till subjekt. Kulturen skall förena oss. Empati och kärlek är viktigt!
Föreläsningen var fantastiskt bra och jag kände verkligen att jag kunde ta till mig det han sa. Det träffade och han öppnade upp ögonen på mig. Hur beter jag mig i mötet med andra människor? Hans sätt att prata om människor och våra relationer till varandra gjorde så att jag kände hopp inför framtiden. Det känns nu som man vill gå ut i skolan och praktisera den interkulturella pedagogiken. Jag vill sprida budskapet. Det är inte ofta som jag känner att man kan förankra föreläsningar i verkligheten, men nu var det annorlunda. Att hans ord sjönk in som de gjorde tror jag beror på vårt behov av att prata om dessa saker. Vi behöver prata mer om relationer och förhållningssätt. Vi behöver få oss tankeställningar så att vi själva kan utveckla vår roll som blivande lärare.
Under samma eftermiddag hade vi en föreläsning med konstnären Fredric Gunve. Han talade om att man leker fram sin identitet och att vi kan överföra andras Jag på en själv. Identitetsskapandet är ett grupparbete. Jag tycker att Fredric med dessa ord också sätter huvudet på spiken. Man känner igen fenomenet att man kan anamma andras sätt att uttrycka sig. Självklart är identitetsskapande också en lek där man hela tiden testar olika roller. Vad händer om jag en dag kommer till skolan med svart rock och kängor och bandtröja? Identiteten förändras såklart och inte bara med hjälp av hur jag är, utan hur andra ser på mig. Hmmm..japp. Klart som korvspad.
Det var intressant att se hur han arbetar som konstnär och hur han utmanar och leker med sin identitet. Han visade oss lite olika klipp där han förtydligade vad han menade med identitet. Vi fick höra Laurie Andersons "Walking and falling". Att gå är att ramla framåt och att fånga sig själv igen. Fint och sant! Det är en känsla som man känner igen väl. Vi såg också en bit ur "Paris is burning", som tog upp konstruktion av identitet utifrån kön och roller.
Jag funderade lite kring detta med kön och gränser efter filmen. Vad som är okej i vissa sammanhang är inte alls accepterat i andra. Jag tänker främst på män som klär sig till kvinnor nu. I sina roller vill de ofta framhäva sig själva med stora bröst och långt svallande hår, eftersom de antagligen ser detta som typiskt kvinnligt.
Men accepterar vi de kvinnor som valt ett sådant utseende i dagens samhälle? Nej! Om en kvinna opererat in silikon och färgat håret platinablont anser många av oss att alla besticken inte finns i lådan. Ofta antar vi att hon inte gjort ingreppen av egen vilja och att hon är slav under sitt utseende och antagligen bekräftelsetokig. Min fråga blir: Är det bara okej för män att anamma denna kvinnotyp när de leker med sin identitet? och hjälper inte alla vi till att se till att kvinnan får en underordnad roll i vårt samhälle idag när vi dumförklarar henne? Hmmm...en tanke bara.
Bra föreläsningar!
Ciao.
Under den tredje dagen besökte jag den svenska ambassaden i Washington där jag fick hjälp av en annan spelare att hitta roliga ställen att besöka. Hon tipsade också om bra affärer m.m. 
