Självporträtt

Idag har vi haft frukostbuffé med presentation av vår lärare N:s konstnärskap. Jag är impad av de fantastiska pärlplattorna. Verkligen! På eftermiddagen hade vi en workshop där vi skulle skapa ett icke föreställande självporträtt av oss själva i collageform. När vi var klara skulle vi utveckla porträttet och sätta det i relation till något annat för att se hur det förändrades. Till detta skulle vi också ha text.

Jag gjorde ett collage där jag klistrade upp allt som jag kunde koppla till mig själv och min identitet. När jag var klar hade jag ett papper framför mig där jag klart kunde se delarna skapa en helhet som berättade en historia om mig.

För att utveckla porträttet valde jag att vika en traditionell ”loppa”. Ni vet en sådan man gjorde när man var barn. Min tanke var att mitt JAG förvandlades på detta vis i kontakt med omvärlden. En loppa har många sidor och vinklar som ändras beroende på hur man rör händerna. Likt dessa sidor har jag som människa olika sidor. Vilka sidor jag väljer att visa beror på vilken situation jag befinner mig i. Samtidigt kan människor i min omgivning se de sidor de vill se.

Mina tankar kretsade just runt detta identitetsmakeri och jag skrev tillhörande texter som man kunde se när man vek upp flikarna i loppan. Jag tycker dessa beskriver bra hur mina tankar vandrade:

Från början – hela Jag utan relation till omvärlden. Det är bara jag som känner till allt om mig själv.

Jag är här i din hand. Skör eller inte?

Vilka sidor av dig väljer du att visa? Och för vem?

Jag väljer vilken sida av mig som du skall få se.

Du kan inte se alla mina sidor med en gång. Du måste lära känna mig först.

Om du vågar och vill kan du öppna upp mig.

Vilka sidor hos mig väljer du att se?

Workshopen var väldigt bra! Jag tycker att det fanns en poäng i att inte fokusera på det föreställande, utan på människan. Nu har man fått ytterligare bekantskap med sig själv och med klassen. Känns fint! I början kändes uppgiften svår, men det löste sig ganska snabbt när man väl började klistra. Jag tyckte om utmaningen i att sätta porträttet i relation till något annat. Att förändra och utveckla är nyttigt. Man borde alltid ta sina verk en nivå till. Det finns ju så mycket mer att ge känns det som. Jag tror att man skulle kunna ta med sig övningen till skolan. Tänkte att det kanske är svårt för högstadieelever att göra det andra momentet, men hade säkert passat gymnasieelever. Som jag sagt innan känns detta som en bra övning att göra för att skapa en bra grupp. Det funkar ju för oss!

...

Under tisdagen var det dags för didaktik. Vår lärare inledde vår dag med en identitetsövning där man fick teckna av en sten. Stenen skulle man sedan förvandla till en tonåring. När alla hade skapat sina tonåringar fick vi i uppdrag att para ihop dem i gäng utifrån våra gemensamma diskussioner.

Det som var mest spännande med övningen var att man verkligen fick ta del av allas tankar kring identitet. Varför vi väljer att para ihop vissa tonåringar med varandra beror ju på våra egna fördomar. Jag tycker det är viktigt att prata kring detta för att få upp ögonen för hur man själv och andra tänker kring samma sak. Jag tror att övningen också vill få oss blivande lärare att tänka till kring hur lätt det är att döma en elev utifrån dennes utseende. Jag blev själv utsatt för orättvis behandling på grund av min klädstil när jag gick i skolan. Att ta ut denna övningen i skolan borde vara ett utmärkt verktyg för elever att också de skall få upp ögonen på hur lätt det är att följa sina fördomar. Utifrån uppgiften kan man starta en diskussion, där eleverna får tänka till och även få upp ögonen för sitt eget identitetsskapande.

Nu är det bums i säng…

God natt.

JAG tankar...

Min tolkning av verket är att höghuset symboliserar mig som person. Jag har många olika våningsplan där utsikten ser olika ut beroende på vart i huset man befinner sig. Jag har både ett bottenplan och ett plan som når långt upp i himlen. Jag kan lätt se ut på omvärlden men det är svårt att se in till mig om man inte befinner sig i ett höghus som ligger mitt emot. Personer som finns nära mig och personer som är mina vänner står i fönstren i höghusen mitt emot. Därifrån är det lätt att se in. Hela huset vilar på en grund av konst och musik (vinylskivan). Utan grunden hade huset stått ostadigt. Hörlurarna spelar musik för huset och mitt JAG och tillåter verklighetsflykt och individualitet. Jag är där jag vill vara. Sladden till hörlurarna går dock utanför min JAG- ruta, vilket innebär att världen utanför och samhället står redo att hela tiden gripa in och förändra. Det kan jag inte kontrollera på samma sätt som när det är tänt och släckt i fönstren.

Jag tycker övningen har varit intressant. Jag gillade särskilt att flödesskriva. Blev överraskad över min förmåga att få ur mig ord. Jag skall absolut fortsätta med det när jag behöver uppslag. Funderar på hur den skulle fungera i skolan med tanke på att elever har olika förhållande till att skriva. Skulle det bli positivt mottaget eller negativt? Jag måste prova det någon gång snart.

Det är verkligen nyttigt att fundera över Jaget. Det känns som en fin möjlighet i vårt stressade samhälle. Hur många funderar egentligen över sitt Jag? Känner man sig själv? Man kan definitivt överraska sig själv genom dessa övningar. Att också fundera över ett Vi och sedan i förhållande till detta Vi fundera över Jaget borde vara väldigt bra. Nu hade jag ju inte chansen att närvara vid dessa övningar, men jag har fått instruktioner och kommer absolut att ta med mig övningen till skolan. Jag tror det är ett fantastiskt bra sätt att skapa grupper på. Att få se vad man har gemensamt och inte. Att dela tankar och tolkningar.

När huset växte fram hade jag samma känsla. Vad fint att jag får bygga i skräp… bygga något som symboliserar mig själv. Att bara sitta ner dessa timmar och fundera på mitt JAG.

Tack för det!

Hemma igen och JAG genomtänkt.

Nu har jag precis kommit hem från en underbar vecka i Italien. Vi hade världens vackraste utsikt från vårt hus och maten var super god! Dessvärre har jag ju missat en uppenbart mycket givande och trevlig vecka i vår kära skola. Har spanat på allas bloggar och skräpskulpturerna är riktigt inspirerande. Önskar att jag varit där och hört alla era tankar och tolkningar.

Med hjälp av K har jag i alla fall jobbat på hemma istället. Jag kunde ju inte riktigt göra Vi-grejen här för mig själv men jag fick mycket tid till att fundera över mitt Jag, vilket var spännande.

Mitt första lilla projekt blev att välja ut två föremål hemifrån som skulle symbolisera mig. Det blev kanske lite fusk eftersom jag har många ting här hemma som kan säga vem jag är, men till slut valde jag ett par hörlurar och en vinylskiva med jäkligt snyggt omslag. Musik är nämligen en väldigt stor del av mitt liv och mycket av min kreativitet och min förmåga till att skapa kommer från musiken. Hörlurarna får stå för lyssnandet men även för individen. När jag har på mig lurarna blir jag på ett sätt avskärmad från världen. Musiken som jag lyssnar på hör ingen annan. Mina tankar hör bara jag. Vinylskivan i sig får också stå för musiken. Att jag valde en vinylskiva och inte en cd beror på att en vinyl är mycket mer uppenbar och på något vis mer äkta. Svårt att förklara – bara en känsla. En annan anledning är också att vinylomslagen är små konstverk. Konsten och mitt intresse för skapande får rymmas i detta fantastiska skivomslag.

Mitt andra projekt var att välja ett av dessa föremål och flödesskriva om detta i 3 minuter utan att vare sig tänka eller stanna upp. Jag valde hörlurarna och skrev…

När jag sätter på mig mina hörlurar försvinner jag bort i en drömvärld där årstiderna skiftar likt molnen på himlen jag gillar vintern för då knastrar kristallerna under skorna och om man kollar in i dem ser man tusen världar där drömmar blir till verklighet och verklighet blir till drömmar jag vet inte vart jag skall vill gå på klubb och känna rytmen i blodet vill dricka bubbel och le fast jag inte är glad jag vill vara glad fast bubblet är slut och nu har våren kommit för att stanna i mitt sinne…

Jag känner mig som värsta poeten! Ha Ha.

Det är fantastiskt roligt att skriva på det här sättet. Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst när jag satt där med pennan. Blev nästan besviken när mobilen ringde och 3 minuter hade gått.

Det tredje projektet var att skapa mig en JAG – ruta någonstans i lägenheten där jag tyckte det kändes bra eller intressant. Jag valde att göra en ganska liten ruta mellan våra två fönster i vardagsrummet. En plats som man kanske glömmer bort ibland då uppmärksamheten oftast dras mot fönstren. Platsen mellan är lite mörk och lite ensam på något vis, därför blev den min.

Det fjärde projektet blev att bygga en skulptur i skräp där föremålen som jag valt utgjorde en naturlig del i verket.

Tankarna kring...

Nu när projektet är genomfört och vi har haft våra redovisningar har det hänt en del i min lilla hjärna. Det var otroligt roligt att få se hur alla i storgruppen har tänkt kring uppgiften och man blev otroligt inspirerad. Att vi har fått arbeta ihop med treorna och ELVIS har varit mycket givande och ett bra initiativ från lärarnas sida.

Så…till saken.
I och med detta projekt tog jag för första gången plats i det offentliga rummet ensam och jag är tacksam för att vi fick prova på att ta plats i staden i de workshopar vi haft veckan innan. Detta betydde säkert mycket för hur man tänkte när man lade upp sitt projekt. Trots denna övning kan jag känna mig lite besviken på hur mitt projekt artade sig både i min tankeprocess och hur den senare blev. Ni får förstå mig rätt när jag säger såhär. Jag är visst nöjd med hur det hela blev och jätte nöjd med hur en tanke skapades kring förändring i det offentliga rummet. Det jag menar är att jag hade velat gå längre.

I början av processen sa jag bestämt att jag ville göra något fult och i min tanke hade jag stora planer på att göra Göteborg lite fulare någonstans i det område vi blev tilldelade. Allt eftersom tiden gick hände det dock något som fick mig att byta spår. Jag började tänka på fina saker, som lyxtoaletter och utkiksplatser. Jag vet inte riktigt vad det var, men kanske fanns där en rädsla hos mig? Det var som en av våra lärare sa idag…är vi rädda för att vi inte skall komma undan lika lätt med att göra en ful sak som om vi gör en fin sak? Jag tycker verkligen det är tänkvärt. Jag hade nog velat vara mer riot och tagit större plats. En annan lärare frågade mig när jag berättade om mitt projekt om jag skulle tvinga människor att förändra Heden på riktigt, med målarfärgsburkar och hela kittet. Nu i efterhand kanske det var det jag skulle ha gjort. Det hade legat närmare det jag ville från början. Samtidigt kommer rädslan och smyger sig på igen. Tänk om polisen kommer? Vad gör jag då? Kan jag utsätta andra människor för konstens skull? osv.

En annan intressant fråga är hur man får människor att delta. Vilka förutsättningar krävs det och hur påverkar platsen man har valt människorna? Kunde man ha lagt upp projektet mer strategiskt för att få mer respons? Hade man kunnat utnyttja platsen på ett bättre sätt än vad jag gjorde nu? Det hade också varit intressant att experimentera med sin egen roll i projektet. Hade det sett annorlunda ut om jag hade valt att vara passiv? Vad hade hänt om jag hade låtsas som jag var en vanlig människa som gick förbi som dem?

Jag ser på detta projekt som en introduktion och som ett första steg mot något större. Nästa gång jag gör ett liknande projekt kommer jag att gå längre i tanken än vad jag gjorde denna gång. Det finns ju som sagt oerhört många aspekter som man med fördel kan ha med i tanken när man arbetar fram en idé. Jag hoppas också att jag nästa gång vågar mer, vilket jag tror att jag kommer.

Projektet var oerhört intressant och väldigt lärorikt. Jag fick se hur jag själv fungerar och det har varit intressant att se hur mina tankar gått nu efteråt. Det är dessa tankar som har gjort att jag har lärt mig något av projektet och gjort så jag har utvecklats. Fint!

Nästa vecka är jag i Italien och dricker vin så vi ses veckan efter det :)

CIAO!

Hur vill du att Heden ska se ut?

I måndags skapade jag då min spontana målarverkstad i Hedens allé. Platsen jag valde hade potential till att bli ett naturligt rum då både ett bord och en offentlig anslagstavla redan fanns på plats. För att förbereda platsen lade jag en duk på bordet och ställde upp färger, penslar, sprayfärg och dylikt. Jag hade också häftat fast min ”Hur vill du att Heden ska se ut?” - banderoll på marken i allén som en slags röd matta. Från början hade jag tänkt att banderollen skulle hänga mellan träden, men jag vaknade tvärt natten innan projektet och insåg att det kanske skulle kännas som en kampanj av något slag. Detta ville jag inte så jag valde marken för att skapa en mer intim känsla.

...

Min idé med verkstaden som jag redan har nämnt i tidigare inlägg var att förflytta förändringstanken från mig själv till min omgivning. Någonstans måste man börja för att diskussionen skall växa och vad är bättre än att sätta igång människors tankar kring hur det offentliga rummet ser ut och används?

När människor gick förbi min verkstad och blev inbjudna av mig att göra sina röster hörda skapades både monologer och dialoger. Vid ett tillfälle hade jag fem stycken som målade samtidigt och förde samtal sinsemellan. En tjej ville ha husvagnar på Heden och killen som satt mitt emot blev upprörd och ifrågasatte hennes önskan. Han menade att alla vid bordet skulle ta sina målningar på allvar, vilket man inte gjorde om man ville ha fler bilar till Heden. Själv gjorde han en väldigt detaljerad planritning över området. Människor som kom dit ensamma förde ofta ett högt samtal med sig själv under tiden de målade.

..

Det var många under dagen som valde att tacka nej till inbjudan och den vanligaste orsaken var tidsbrist. Många som inte stannade och målade var optimistiska och tyckte min idé med verkstaden var väldigt bra, men jag fick också några arga kommentarer som ”Heden var i alla fall mycket finare innan ni kom hit”. Andra människor blev nästan lite rädda när jag bjöd in dem och svarade NEJ upprepade gånger samtidigt som de snabbt kilade förbi. En tredje grupp fick jag verkligen övertala innan de vågade måla. Det kom till exempel en hemlös man fram till bordet som var mycket intresserad men som absolut inte ville måla. Till slut tog även han tag i penseln och gjorde ett fantastiskt litet verk.
...
När verken var färdiga skapade jag en utställning på den offentliga anslagstavlan som jag sedan lät hänga kvar. Många stannade upp vid tavlan och betraktade verken och många fotade, vilket jag tycker visar på ett intresse från människorna som gick förbi. En i min grupp lät igår meddela att verken hänger kvar i samma skick som i måndags. ...

Vad vill du?

Jag fick visst aldrig iväg mitt utlovade inlägg i fredags så jag tar mig i kragen och skickar det nu istället.

I fredags var jag i skolan och förberedde inför den stora förändringsdagen som för min del sker imorgon efter vår frukostsamling i allén vid Heden. Min idé är att jag skall skapa en spontan målarverkstad i allén där jag själv skall bjuda in människor som passerar att måla tillsammans med mig. Jag skrev tidigare att jag var intresserad av att plantera ett litet förändringsfrö i folks sinnen, vilket jag tror att jag kan göra på detta sätt. Människorna som kommer till min verkstad skall få chansen att måla hur de vill att Heden skall se ut. Detta ämne intresserar mig mycket, då det för tillfället pågår en ganska ivrig debatt om hur just Heden skall komma att se ut i framtiden.

...

Om vanliga människor som du och jag får komma till tals, om än i en liten målarverkstad så tror jag att tankarna kan börja växa. Det blir människorna som går förbi som kommer att stå för förändringstanken, vilket blir mer spännande och mindre förutsägbart än om jag hade valt att förändra något på egen hand.

Jag har också en idé om att skapa en utställning med alla verk som sedan får hänga kvar i allén tills de blir ersatta av något annat. Förändringen finns hela tiden, överallt!

Efter morgondagen kommer ni att finna fler tankar och bilder här...

Förändra?

Vi har fått i uppgift att gå ut på olika platser i stan och förändra något. Vår grupp fick området runt Heden efter skicklig pilkastning på en karta.

Frågan är då vad jag vill förändra?

Många tankar har passerat mitt huvud. Vill jag göra något fult fint? Nej...
Vill jag få människor att reagera häftigt? Nej...
Vill jag uppmärksamma människorna i stan på något? Ja...

Att uppmärksamma människor i Göteborg på hur de kan bidra med idéer till en förändring vore inspirerande. Jag vill känna hur jag planterar ett litet förändringsfrö i deras sinne. Så nu har jag en fin idé om hur jag kan hjälpa till att få männinskor i Göteborg att bidra med sin röst. Jag tror det kan bli bra!

Imorgon skall jag till skolan och påbörja arbetet. Jag kommer avslöja mer då...

See ya!

Performance baby!

Vi har haft besök av en inspirerande konstnär under två dagar i skolan. Under tiden hon var hos oss öppnade hon upp mina ögon för hur man kan ta plats i det offentliga rummet på olika sätt. Samtidigt fick jag en känsla av hur man senare kan arbeta med eleverna på ett mycket kreativt sätt.

Igår skapade vi i våra grupper ett performance av enskilda personers rörelser, som vi sedan satte ihop till en slags koreografi. De enskilda gruppernas performance genomfördes sedan på exakt samma klockslag i olika hållplatskurer i stan. Love it!

Performance in action!

Vår grupp i övningsstadiet.

...

Idag skapade vi en demokratikör tillsammans där var och en fick skrika ut vad man vill förändra i Göteborg. Kören tog plats på Götaplatsen och gjorde såklart succé. På eftermiddagen arbetade vi också med PINSAMHETER. Vi valde var sin pinsamhet i grupperna och skapade ett performance runt detta.

Demokratikören in action!

Våra pinsamheter.

Spår av vem?

Spår gjorda av människor är något som intresserar mig mycket. Vem står bakom alla rispor, repor, häftstift och nedtrampade tuggummin? Vem har suttit på stolen innan mig? Vem rökte cigaretterna som nu är nedtrampade fimpar på gatan och vem hade nöjet att få smutsa ner golvet?