All for one...one for all!

Vårt grupparbete har varit väldigt intressant och väldigt givande på många olika plan från början till slut.

Vi startade med att ett antal gånger sitta i grupp och diskutera vad ordet gränser betyder för oss som enskilda individer och hur vi hade tänkt med våra skissböcker. Utifrån dessa samtal började ett antal olika idéer att gro.

Först pratade vi om att göra film eftersom det kändes som ett ganska outforskat område för oss i gruppen. Vi tänkte oss då att vi skulle filma motbjudande saker, platser etc. och lägga på ljuv musik, men idén kändes lite gjord så vi gick vidare. Vår andra idé var att tillverka kalejdoskop där bilderna skulle vara skapade av gränsöverskridande bilder av olika slag. Vi hade också en idé om att skapa digitala kalejdoskop i flash. Detta var en idé som alla i gruppen gick igång på men på grund av att alla inte kunde flash började vi tänka i ytterligare nya banor. Vi funderade ett tag på om vi skulle göra en barnbok där text och bild skulle stå i motsats till varandra för att se hur effekten av det upplevdes av läsaren. Under samma kväll började vi också prata om upprepningar och effekten av det. Vilka faser går en människa igenom när den utsätts för upprepning och jobbiga inslag? I samband med detta pratade vi om hur man på radio en gång spelat Harry Belafontes "coconut woman" i en och halv timme och hur man gick igenom faser som skratt, gråt, illamående, hat och lycka under den perioden. En annan inspirationskälla var "Ronald Mcdonald goes insane" som finns som Youtube-klipp. Vi spann vidare på tråden och började prata om hur mycket en människas psyke tål och hur man kan förvirra och leka med andras reaktioner. När kvällen var slut var vi överrens om att detta var intressant och att vi ville arbeta vidare med uppslaget.

Någon dag efter detta möte var vi i skolan och lyssnade på examensstudenternas redovisningar och blev inspirerade av en tjej som hade animerat med hjälp av MonkeyJam. Animation var något som intresserade oss alla så vi ville ha med detta i vårt arbete. Så när dagen var slut bestämde vi oss för att ta lite av alla våra tidigare idéer in i ett animationsprojekt som skulle utmana gränser på flera olika plan. Vi ville göra en film som skulle leka med våra klasskamraters psyke. Vi ville till detta också ha in vissa gränsöverskridande fragment i filmen såsom operationsbilder, könsbilder etc. Vi ville också undersöka hur vi människor lätt skapar vår egen dramaturgi, fast det kanske inte finns någon.

När arbetet väl var igång fungerade allt hur bra som helst. MonkeyJam är ett jätteenkelt program som alla borde ladda ner och testa. Det är också optimalt att jobba med sen när vi kommer ut till skolan. Jag skall absolut lära mina elever att animera redan nu på nästa VFU.

Vi arbetade tillsammans i gruppen varje dag och visst var det en utmaning att få fem personers visioner att gå ihop. Jag tycker dock att det har varit stärkande att se att vi kunde jobba ihop hela tiden utan att gå iväg var och en för sig. Vi tvingades att släppa på våra egna gränser och det var bra. Samtidigt så blir ett arbete så mycket mer intressant när man hela tiden kan få nya perspektiv på det man arbeter med. Vi balanserade ofta upp varandras tankar och det tycker jag bidrog till att slutprodukten blev väl balanserad.

När filmen var klar hade vi gått igenom en mängd olika faser. Vi pratade hela tiden i gruppen om olika sätt att förmedla den känsla vi ville skapa. Vårt mål var ju att få tittarna att känna en osäkerhet kring hur filmen skulle utveckla sig. Vi pratade på om man skulle loopa samma klipp i tjugo minuter till en helt entonig irriterande låt för att uppnå resultat eller om man kanske skulle köra filmen en timme? Vi kom dock fram till att filmen redan tjänade sitt syfte i den form den hade. Flera i klassen sa efteråt att de befarat att den skulle hålla på en timme, vilket bekräftar att känslan fanns där.

Vi hade ju alla individuella tankar kring projektet och för att sammanfatta kort vad jag kände med arbetet kan jag säga att mitt största intresse låg i att utforska hur människan reagerar på upprepning och ovisshet. Jag hade ju även ett liknande tema i min skissbok och därför tycker jag att filmen blev som en intressant förlängning av denna. Var går gränsen för vad man klarar av? När blir något obehagligt och jobbigt? När vänder det igen så man kan vila i det oförutsägbara? Hur ser våra spontana reaktioner ut när vi utsätts för en viss typ av bilder? Såna frågor är har varit viktiga för mig i min egna process. För mig har också musiken i filmen varit en viktig del. Eftersom jag själv gör musik tycker jag att musik alltid bidrar till att förstärka en känsla. Det var häftigt att se hur bra musik och bild i kombination lyckades skapa den känsla vi var ute efter!

Snart hoppas vi att vi kan lägga ut filmen på Youtube. Vi skall bara se över musiken så att vi inte blir stämda :) Jag lägger upp två av våra animationer så länge.





Det var väldigt intressant att se hur de andra grupperna hade arbetat i denna kurs. Alla gav sin unika tolkning av gränser och det känns som om alla har hjälpt mig att förstå ordet på ett djupare plan. Tänk om man fick chans att jobba med alla ord på detta vis. Vilken förståelse man skulle få av världen :)

Ciao!

Fem bilder om "gränser"

Då var terminen nästan slut och det är dags att välja ut fem gränsbilder ur skissboken som skall visas här på bloggen.

Mitt förhållande till skissboken har under hösten skiftat väldigt mycket och jag kan tänka mig att det är själva tanken med den. Vissa dagar har jag älskat boken och andra har jag hatat den innerligt. De första dagarna kändes det som om allt skulle gå som en dans och att producerandet av bilder skulle fungera helt smärtfritt. Jag hade ju massa idéer och kom igång samma dag vi fick den i handen. Självklart kom bakslaget efter några veckor med boken. Fy tusan vad jobbigt det var att få ner något på pappret när idéerna tog slut. Jag mådde ibland riktigt dåligt när jag tvingade mig själv att producera trots att inspirationen och lusten hade tagit slut. Fast när man ser tillbaka nu i efterhand kanske det var under just de perioderna som man utvecklades mest. Man släppte kraven och tanken kunde löpa fritt. Jag hade mer flyt i handen och i seendet under de tuffa perioderna än när tankar och mål band upp mig med sina krav. En skiss som kommit till med motstånd är för mig mer spännande och kan med säkerhet säga mer om gränser än någon annan.

Det har också varit intressant att få se hur svårt det kan vara att låta misslyckade alster sitta kvar i boken. Uppenbarligen är boken en skissbok där fulländade verk inte hör hemma på något vis, men ändå vill man klamra sig fast vid något slags sjukt perfektionistiskt ideal. Jag har i denna kurs lärt mig att måla fult och jag har lärt mig att det är i det spontana som det vackra oftast finns. Detta är ju personliga tankar men så har det varit för mig. Jag är skitglad att jag fått upptäcka detta.

Det genomgående temat i min skissbok har nog varit gränsen mellan dröm och verklighet, gränsen mellan det sjuka och det friska, gränsen mellan det fysiska och det psykiska och gränsen mellan allvar och lek. K sa att min bok kändes lite som Alice i underlandet och det är väl en bra beskrivning. Jag fascineras av det overkliga och bisarra. Varför inte utforska det man inte vet så mycket om och skapa sig egna världar? Det man vet om finns ju redan här.

Nu när gestaltningskursen är avklarad har min lilla svarta bok blivit en del av mig och när jag öppnar den ser jag mig själv. Vilken bra terapimetod detta måste vara. Jag ser nya dimensioner av mig själv som jag inte visste fanns så nära till hands. Att sluta här vore dumt så jag har bestämt mig för att nästa vecka gå till Inex och köpa en ny bok. Jag hoppas att jag kommer bli ännu mer frustrerad och ännu mer hopplös så att jag kan finna fler vägar att upptäcka. Eller man vet aldrig...kanske finner jag ett helt nytt sätt att bryta mig loss från mina egna föreställningar?

Upprepningar. Vi går egna vägar. Trampar upp stigar som börjar och tar slut. Ibland är det svårt att se klart. Så kommer det alltid att vara. Livets ben sträcker ut sig och tar för sig. Med din hjälp kan vi ta oss vart vi vill. Du vet väl att du kan göra precis som du vill. Bara du tar konsekvenserna av det.

Jag är din skugga och du är min. Jag är din vän och du är min. Jag är din fiende och du är min. Jag älskar dig och du mig. Jag hatar dig och du mig. Jag avundas dig och du mig. Vem är vem?

Upprepning igen. Jag gillar tvåtalet. Vet inte varför men det återkommer ofta i mina bilder. Är det kanske jag som aldrig kan se mig ensam? Är det andra som jag iakttar?

Det är lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att känna hoppfullhet. Jag är ofta vilse men hittar snart hem igen. Jag skymtar husen mellan träden. Känner mig lika trygg bland stammarna som inomhus. Är det möjligt? Vet inte...gränsen är hårfin.

Här. Det känns nära. Man kan känna efter. Vem vågar? Finns det kanske gränser? Ibland vill jag vara bakom glas. Ibland vill jag sträcka ut en hand. Men oftast beror det på dig...