Fem bilder om "gränser"

Då var terminen nästan slut och det är dags att välja ut fem gränsbilder ur skissboken som skall visas här på bloggen.

Mitt förhållande till skissboken har under hösten skiftat väldigt mycket och jag kan tänka mig att det är själva tanken med den. Vissa dagar har jag älskat boken och andra har jag hatat den innerligt. De första dagarna kändes det som om allt skulle gå som en dans och att producerandet av bilder skulle fungera helt smärtfritt. Jag hade ju massa idéer och kom igång samma dag vi fick den i handen. Självklart kom bakslaget efter några veckor med boken. Fy tusan vad jobbigt det var att få ner något på pappret när idéerna tog slut. Jag mådde ibland riktigt dåligt när jag tvingade mig själv att producera trots att inspirationen och lusten hade tagit slut. Fast när man ser tillbaka nu i efterhand kanske det var under just de perioderna som man utvecklades mest. Man släppte kraven och tanken kunde löpa fritt. Jag hade mer flyt i handen och i seendet under de tuffa perioderna än när tankar och mål band upp mig med sina krav. En skiss som kommit till med motstånd är för mig mer spännande och kan med säkerhet säga mer om gränser än någon annan.

Det har också varit intressant att få se hur svårt det kan vara att låta misslyckade alster sitta kvar i boken. Uppenbarligen är boken en skissbok där fulländade verk inte hör hemma på något vis, men ändå vill man klamra sig fast vid något slags sjukt perfektionistiskt ideal. Jag har i denna kurs lärt mig att måla fult och jag har lärt mig att det är i det spontana som det vackra oftast finns. Detta är ju personliga tankar men så har det varit för mig. Jag är skitglad att jag fått upptäcka detta.

Det genomgående temat i min skissbok har nog varit gränsen mellan dröm och verklighet, gränsen mellan det sjuka och det friska, gränsen mellan det fysiska och det psykiska och gränsen mellan allvar och lek. K sa att min bok kändes lite som Alice i underlandet och det är väl en bra beskrivning. Jag fascineras av det overkliga och bisarra. Varför inte utforska det man inte vet så mycket om och skapa sig egna världar? Det man vet om finns ju redan här.

Nu när gestaltningskursen är avklarad har min lilla svarta bok blivit en del av mig och när jag öppnar den ser jag mig själv. Vilken bra terapimetod detta måste vara. Jag ser nya dimensioner av mig själv som jag inte visste fanns så nära till hands. Att sluta här vore dumt så jag har bestämt mig för att nästa vecka gå till Inex och köpa en ny bok. Jag hoppas att jag kommer bli ännu mer frustrerad och ännu mer hopplös så att jag kan finna fler vägar att upptäcka. Eller man vet aldrig...kanske finner jag ett helt nytt sätt att bryta mig loss från mina egna föreställningar?

Upprepningar. Vi går egna vägar. Trampar upp stigar som börjar och tar slut. Ibland är det svårt att se klart. Så kommer det alltid att vara. Livets ben sträcker ut sig och tar för sig. Med din hjälp kan vi ta oss vart vi vill. Du vet väl att du kan göra precis som du vill. Bara du tar konsekvenserna av det.

Jag är din skugga och du är min. Jag är din vän och du är min. Jag är din fiende och du är min. Jag älskar dig och du mig. Jag hatar dig och du mig. Jag avundas dig och du mig. Vem är vem?

Upprepning igen. Jag gillar tvåtalet. Vet inte varför men det återkommer ofta i mina bilder. Är det kanske jag som aldrig kan se mig ensam? Är det andra som jag iakttar?

Det är lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att känna hoppfullhet. Jag är ofta vilse men hittar snart hem igen. Jag skymtar husen mellan träden. Känner mig lika trygg bland stammarna som inomhus. Är det möjligt? Vet inte...gränsen är hårfin.

Här. Det känns nära. Man kan känna efter. Vem vågar? Finns det kanske gränser? Ibland vill jag vara bakom glas. Ibland vill jag sträcka ut en hand. Men oftast beror det på dig...