Digi...Digital!

Denna vecka påbörjade vi en liten kurs som heter digital miljö och vårt uppdrag var att interagera i minst två digitala miljöer innan fredagen. Till en början blev jag lite besviken på uppgiften eftersom jag hade önskat att vi skulle få lära oss och jobba med något bra och användbart dataprogram, men N hade förvarnat mig på att det inte skulle bli så mycket sådant så jag var väl ganska beredd på detta ändå.

När jag väl hade släppt tanken på dataprogrammen och försonat mig med uppgiften kan jag nu i efterhand tycka att det varit en bra och lärorik läxa. Jag hade nog inte orkat bli medlem på alla dessa olika platser på Internet om jag inte blivit tillsagd att göra det. När man surfar runt och letar efter olika platser att interagera i inser man hur mycket det finns där ute och hur mycket mina kommande elever kommer komma i kontakt med. Det kan vara klokt att ha koll på grejerna så man vet vad eleverna pratar om, men jag är inte helt säker på att jag tycker man skall vara inloggad som en slags vakt på de ställen där eleverna befinner sig. M sa att detta var viktigt, men jag själv känner att om mina lärare/föräldrar hade varit på de ställen där jag var när jag var yngre så hade det stört mig väldigt mycket. Att vara medlem i ett Community kan vara bra ur många olika aspekter. Man får hjälp med sitt identitetsskapande, man kan hitta nya vänner som delar samma åsikter och musiksmak m.m. och man får en vidgad bild av den värld man själv lever i. Så var det för mig och jag är glad att jag fick vara ute och upptäcka detta själv utan vuxnas översyn. Jag tror att man på ett sätt kan förstöra viktiga processer i en ung människas liv om man blir alldeles för vaksam. Självklart skall man som vuxen ha koll så att inte ens elever eller barn råkar illa ut, men om allt är lugnt så kan de gott få spela på egen hand.

Som jag nämnt ovan har jag själv varit en flitig Communitymedlem sen jag var 16 år (skunk, lunarstorm, helgon, facebook och myspace), så jag ville utforska vad jag kunde hitta i spelväg. Jag började med Second life (egentligen inget spel) där jag stannade i tre dagar. SL är så enormt stort att man skulle behöva väldigt mycket längre tid på sig än detta för att lära sig det. Det var svårt att förstå hur man bytte utseende och hur man tog sig till olika ställen. För mig krävdes det några dagar innan jag lärde mig de mest grundläggande sakerna för att kunna kolla runt i spelet.

Under den tredje dagen besökte jag den svenska ambassaden i Washington där jag fick hjälp av en annan spelare att hitta roliga ställen att besöka. Hon tipsade också om bra affärer m.m.

Det var ganska fascinerande hur folk som man mötte inne i SL var väldigt utseendefixerade. Jag mötte fyra olika personer som kommenterade min utstyrsel och min kropp. Ena stunden var jag för kort, andra hade jag ful frisyr. Det var svårt att bli accepterad om man inte hade koll på grejerna, vilket förvånade mig mycket. Jag la också märke till att det oftast bara var mellan 40-60 personer inloggade i SL vid de tillfällen jag var där så det var väldigt folktomt när man vandrade omkring där. De gånger man stötte på någon var det sällan de hade lust att prata med en eller så kunde de inte engelska. Jag fick känslan av att man måste bygga upp en identitet och sälja in sig själv för att få vara med i gänget. Detta märkte man när de svenskar man mötte var mycket mer välkomnande än andra. Jag som svensk fick en identitet och kunde därför accepteras här. Självklart var inte alla likadana. Jag träffade på två andra snubbar som vågade snacka lite, men man kände en viss distans.

Det jag också förvånades av var att det var mycket sex i SL. Jag fick massa landmarks av folk till skumma ställen och i klädshopparna var mycket av kläderna barnförbjudna. I en vanlig bar drack jag en Cosmopolitan serverad av Santas sexy bartender med tuttar ända upp till hakan. Ha ha. Jag åkte dock inte till något av ställena de andra erbjöd. Kändes ganska meningslöst.

När jag skulle spela mitt andra spel blev det väldigt mycket krångel. World of warcraft trial fungerade inte på min dator och jag hade inte tid att ladda ner fullversionen. Satt kanske i tre timmar och mekade med detta. Jag gjorde mig ett konto och allt, men när jag tryckte på PLAY så bara allt stängdes ner helt mystiskt. Jag lade ner mina försök efter ett tag och surfade runt på massa olika sidor. Till slut hamnade jag på en asiatisk sida som hade massa mangaspel. I ytterligare två timmar satt jag och laddade ner otaliga program och skapade mig konton till höger och vänster för att kunna spela. Men nej! Detta gick inte heller. Installationsprogrammet stod och tuggade en timme på min stackars dator och jag trodde ett tag att datorn skulle explodera. Jag fick ge upp här också.


Mitt slutliga försök lades på Betapet.se. Detta fungerade fint som snus. Jag gjorde mig ett konto och efter tio minuter var jag igång och spelade Alfapet för fullt. Jag bjöd in Karin och vi satt i några timmar och spelade mot varandra och chattade. Det var riktigt roligt (tack för tipset Åsa). Jag tror att detta spel kanske riktar sig till lite äldre folk, så risken att mina elever sitter med detta kanske inte är så stor.


Jag tror ändå att det är nyttigt att se så många olika ställen som möjligt för att bilda sig en uppfattning om hur spelvärldarna ser ut på nätet.

På det hela taget är jag mycket nöjd med veckan. Trots många hårda timmar när jag slitit mitt hår, har detta gett resultat. Jag är speciellt nöjd med att ha varit i SL och fått se hur detta fungerar. Det kan hända att jag går tillbaka dit och lär mig mer…vem vet?

Ha en riktigt GOD JUL nu allihop! Ses snart igen.

BIKE!

Gerda Gök...Love it!

I måndags bjöd examensstudenterna på både film, frukost och arbeten. De började visa en animerad film som hette Godmorgon Gerda Gök, vilken var en helt fantastisk liten rulle (dvd - jag vet), som gav mycket inspiration till kommande gestaltningsarbete efter jul.


Det gjorde också Majas arbete ”små digitala tillfällen”, där hon utforskar vad man kan göra digitalt. Jag har laddat ner Monkeyjam och har varit på Klasse Ohlson och köpt en webkamera. Nu skall jag bara bli frisk från min förkylning så jag kan börja utforska vad man kan göra med detta lilla mirakel. Skall bli så kul!

Jag skulle verkligen vilja göra mitt exarbete på HDK, så jag hoppas att detta går när jag väl är där våren 2010. Det är ju inte så himla lång tid kvar faktiskt. Hade varit kul att få lägga ner tid och forska i något som man verkligen gillar.

Let´s talk about you and me...

Under förra veckan hade vi ett gäng föreläsningar som alla belyste identitet på något vis.

Den första föreläsaren vi hade var Rasoul Nejadmehr som pratade om interkulturell pedagogik. Några av hans budskap var : Konstanta identiteter finns inte. Var öppna och skifta perspektiv ofta. Tänk på vem som har företräde till ordet och vem står för normen? Livet är dialogiskt. Subjekt till subjekt. Kulturen skall förena oss. Empati och kärlek är viktigt!

Föreläsningen var fantastiskt bra och jag kände verkligen att jag kunde ta till mig det han sa. Det träffade och han öppnade upp ögonen på mig. Hur beter jag mig i mötet med andra människor? Hans sätt att prata om människor och våra relationer till varandra gjorde så att jag kände hopp inför framtiden. Det känns nu som man vill gå ut i skolan och praktisera den interkulturella pedagogiken. Jag vill sprida budskapet. Det är inte ofta som jag känner att man kan förankra föreläsningar i verkligheten, men nu var det annorlunda. Att hans ord sjönk in som de gjorde tror jag beror på vårt behov av att prata om dessa saker. Vi behöver prata mer om relationer och förhållningssätt. Vi behöver få oss tankeställningar så att vi själva kan utveckla vår roll som blivande lärare.


Under samma eftermiddag hade vi en föreläsning med konstnären Fredric Gunve. Han talade om att man leker fram sin identitet och att vi kan överföra andras Jag på en själv. Identitetsskapandet är ett grupparbete. Jag tycker att Fredric med dessa ord också sätter huvudet på spiken. Man känner igen fenomenet att man kan anamma andras sätt att uttrycka sig. Självklart är identitetsskapande också en lek där man hela tiden testar olika roller. Vad händer om jag en dag kommer till skolan med svart rock och kängor och bandtröja? Identiteten förändras såklart och inte bara med hjälp av hur jag är, utan hur andra ser på mig. Hmmm..japp. Klart som korvspad.

Det var intressant att se hur han arbetar som konstnär och hur han utmanar och leker med sin identitet. Han visade oss lite olika klipp där han förtydligade vad han menade med identitet. Vi fick höra Laurie Andersons "Walking and falling". Att gå är att ramla framåt och att fånga sig själv igen. Fint och sant! Det är en känsla som man känner igen väl. Vi såg också en bit ur "Paris is burning", som tog upp konstruktion av identitet utifrån kön och roller.

Jag funderade lite kring detta med kön och gränser efter filmen. Vad som är okej i vissa sammanhang är inte alls accepterat i andra. Jag tänker främst på män som klär sig till kvinnor nu. I sina roller vill de ofta framhäva sig själva med stora bröst och långt svallande hår, eftersom de antagligen ser detta som typiskt kvinnligt. Men accepterar vi de kvinnor som valt ett sådant utseende i dagens samhälle? Nej! Om en kvinna opererat in silikon och färgat håret platinablont anser många av oss att alla besticken inte finns i lådan. Ofta antar vi att hon inte gjort ingreppen av egen vilja och att hon är slav under sitt utseende och antagligen bekräftelsetokig. Min fråga blir: Är det bara okej för män att anamma denna kvinnotyp när de leker med sin identitet? och hjälper inte alla vi till att se till att kvinnan får en underordnad roll i vårt samhälle idag när vi dumförklarar henne? Hmmm...en tanke bara.

Bra föreläsningar!

Ciao.

Måndag med frukost...

I måndags träffades vi som vanligt i klassrummet för att avnjuta en god frukost. M. hade med sig fyra riktigt bra filmer som alla på något vis diskuterade kring vårt termins-ämne IDENTITET.

Den första filmen vi såg var "Please, vote for me!", som handlar om en skolklass i Kina som skall välja klassrepresentant. Jag har sett den förr och när det begav sig satt jag verkligen och kokade hemma i soffan. Man blir fruktansvärt arg och illa till mods när man ser hur barnen smutskastar, baktalar, manipulerar och styr varandra. Detta görs utan att vare sig lärare och andra vuxna reagerar. De vuxna hjälper snarare till att spä på och förvärra konflikterna som uppstår i klassen. Barnen gråter, lärarna gråter och hejar på, föräldrarna peppar och jag kokar. Fan vilket jäkla liv de små barnen har. Vad skall man säga? Man får verkligen perspektiv på vardagen.

Den andra filmen vi såg var en kort film som hette " Are you the favourite person of anybody?" En film som var vackert vemodig och tragiskt sorglig. Den handlade om en kille som gjorde en enkätundersökning med ovanstående titel som utgångspunkt. Man fick möta olika personer, som blev berörda av frågan på olika sätt.


Den tredje filmen var den underbara "The delicious". En galet sjuk film om en man som går från att vara strikt affärsman till en man med röd byxdress, spelandes på sax. Jag älskade den här filmen. Att prata om identitet på detta vis är mycket träffande. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i känslan i filmen. Strävar inte alla efter att finna sitt jag och att uppfylla sig själv? Man vill vara lycklig och fri och trygg i sig själv. Varför inte i en röd byxdress? Jag tycker också scenen där den röde mannen träffar den gule mannen är bra. Vad händer när man blir bekräftad i sin identitet? Vill man fly och vara unik eller söker man stöd? Vi pratade i klassen om serien "Little Britain" där det i en liten by finns en enda bög. The only gay in the village... Han går och bedrövar sig om att han aldrig får en flört eftersom han är den ende homosexuella i byn. När han till slut får chansen till lite umgänge blir han livrädd och vill helst av allt bara vara ensam bög i byn igen. Detta är lite samma fenomen som i filmen.

Sista filmen vi såg var "A stranger in her own city", som var en stark film om en tjej bosatt i Yemen som vägrade att sätta på sig slöja. Man får följa hennes kamp för frihet i staden där hon bor och det är inte en lätt sak. En liten hjälte som kämpar mot starka traditioner. Hatad av nästan alla...beundrad av få. Vilken tjej! Jag blir imponerad av hennes styrka och mod. Dessa vardagshjältar måste få finnas och slåss. En dag måste gamla traditioner brytas upp och kvinnorna få rätt att bestämma över sin kropp och själ. Det är svårt att som kvinna i Sverige förstå vad en tjej som Najmia går igenom. Jag kan bara beundra hennes styrka.

Bokklubben!!

Nu har vi börjat med bokklubben. Den första boken som vi skall läsa är "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström.

Vår önskan är att vi skall hinna klart den innan jul. Ni som inte var med på första mötet kan alltså bara köpa boken och hänka på :) Vi tänkte också att alla kan ta med en liten del ur boken som berörde på något vis, så kan vi diskutera kring dessa saker när vi träffas.

HDK-vecka

Den här veckan har vi haft HDK-vecka. Detta innebär att alla inriktningar och klasser på skolan samlas i en enda stor grupp och gör gemensamma projekt.

Allt började med att vi i måndags blev målade med olika färger i pannan innan vi samlades i aulan. Färgvis fick vi sedan sprida oss ut i skolan för att påbörja olika typer av projekt. Jag hamnade i den gula gruppen som fick stanna kvar i aulan. Här delades vi in i ytterligare 6 grupper och jag hamnade i den blåa gruppen med trevligt folk från bl.a. design-, smycke- och lärarinriktningen. Alla grupper blev sedan tilldelade olika civilisationer som bestod av upptejpade rutor i rummet.

...

Vår blåa grupp.

Vårt uppdrag denna måndag blev att vi skulle gestalta ordet MAKT innanför vår civilisations- ruta. Vi fick använda oss av vilka medel och material vi ville till projektet och vi hade från 9-16 på oss att slutföra arbetet.

Det kändes som om vår grupp hade lite svårt att komma igång. Dels kände vi inte varandra och dels hade vi olika åsikter om hur vi borde lägga upp arbetet. Jag märkte direkt att det är stor skillnad på hur man tänker bland de olika inriktningarna. Designeleverna ville att vi skulle skissa upp olika förslag för att sedan välja ut ett eller flera att jobba med, medan vi på lärarlinjen ville sätta igång att bygga direkt för att under tiden se hur projektet utvecklade sig. Redan här fick man lära sig något nytt om de olika tankesätten som finns på skolan. När vi väl började bygga märkte vi att våra planer inte höll och vi fick börja anamma vår önskade metod om att bygga och se vad som händer allt eftersom. Till slut fick vi ihop ett verk som alla var hyfsat nöjda med. Man märkte dock under arbetets gång att vissa av oss hade lite svårare med att inte få hela sin vilja fram och att kompromissa, vilket är förståeligt då man antagligen arbetar mycket mer individualiserat på andra linjer än på lärarlinjen.

...

Makt.

När dagen var slut kände vi oss alla väldigt trötta. Det var inte helt enkelt att få ihop ett bra samarbete, men nu kände vi till våra olika sätt att tänka på i alla fall.

Under tisdagen fick alla byta civilisation med varandra och vi hamnade i en ruta där föregående grupp hade gestaltat ordet NÖJE. Vi skulle nu, utan att ta bort något av deras material, gestalta ordet STRUKTUR.

NÖJE blev....

STRUKTUR.

Den här dagen började vi bygga direkt utan att först skissa, vilket skulle visa sig vara mycket bättre och gruppen samarbetade på ett mycket bättre sätt. Idag blev det inga uttröttande argumentationer och heller inga konflikter. Vi hade väl alla lärt oss något av varandra sen måndagen.

...

Under eftermiddagen dök det istället upp ett annat problem. Alla grupper i aulan började känna att uppgifterna var tråkiga och meningslösa. Ingen hade något vidare sug och uppslutningen började avta. Många blev besvikna på att vi inte fick berätta om våra verk innan de revs ned och byggdes om av nästa grupp. Vi hade inga gemensamma samtal och vi undrade vad lärarna hade tänkt med uppgiften. Personligen var jag besviken på uppgiften eftersom vår klass precis hade gjort ett liknande projekt någon månad innan i precis samma sal med ungefär samma förutsättningar. Jag hade väldigt gärna provat på något nytt istället.

På onsdagen var vi bara fyra av tio kvar i vår grupp och man kände av att inspirationen i aulan var dålig. Vi bytte civilisation till en ruta där föregående grupp hade gestaltat VÄLFÄRD. Vi skulle omvandla detta ord till NÖJE. Arbetet denna dag gick smidigt och fort. Kan det ha berott på att vi var så få? Det är ju mycket lättare att samsas om en idé när man är färre.

VÄLFÄRD blev... NÖJE.

Under torsdagen som var den sista dagen kom vi till en ruta där föregående grupp hade gestaltat ordet STRUKTUR. Vi skulle nu göra om detta till ordet MÖTEN. Vi var fler i gruppen idag och en lärare bestämde sig för att hänga på vår grupp och bygga lite. Eftersom vi skall ha fest idag fredag ville vi göra ett ”häng” där man kan sitta under festen. Hoppas ni kommer till vår ruta och har lite mysigt!

...

STRUKTUR blev...

MÖTEN.

Det skall bli roligt och se vad alla ni andra har gjort i era grupper.

Ses i eftermiddag!

Gjeeeeeesus!!

Idag var jag och K på Kringlan i Haga och fikade. Plötsligt dök Jesus upp i kladdkakan. Det var ett kärt besök ;)

Sokrates is back in town!

Idag var jag ute i det helt underbara höst/vintervädret. Solen sken och det låg frost på marken. Det gäller att samla D-vitamin inför den mörka vintern. Delar med mig av några bilder från Slottskogen.

I tisdags hade vi föreläsning med Ann S. Pihlgren om sokratiska samtal. Samtalen går ut på att man i samspel med andra skall nå en högre förståelse kring ett ämne. Samtalen har vissa givna regler och samtalen skall fungera som en slags testplattform för gruppens idéer.

Under föreläsningen hade Ann några inledande samtal med klassen och jag tycker samtalsformen är fascinerande. Gruppen började samtala direkt och dessutom om ganska djupa saker som man annars inte skulle diskutera. Samtalet som handlade om huruvida man skulle ta hand om Diabolo baby eller inte var mycket intressant. I samtalen får man ta del av klasskamraternas idéer och man når en högre förståelse kring hur andra tänker. Detta tror jag kan leda till en ökad respekt och förståelse för varandra. Man blir sugen på att praktisera samtalen ute i skolan, men det krävs nog en väldig massa övning, vilket vi fick känna på under eftermiddagens workshop.

...

När vi satt i våra grupper och skulle hålla de sokratiska samtalen insåg man hur svårt det är att dra igång en intressant diskussion. Ann S. Pihlgren är en otroligt duktig föreläsare och verkligen ett proffs på sokratiska samtal. Hennes samtal blev livliga, medan våra egna ofta blev lite tafatta. Det gäller att ha en ”text”, som skapar ett genuint intresse i gruppen och det gäller att ledaren vet vad han/hon gör. Jag blev överraskad över hur svårt det faktiskt var, men jag gillar verkligen de sokratiska samtalen och skall öva mig på dem så jag en dag kan använda mig av dem i skolan. Genom samtalen tror jag att man kan lära känna sina elever på ett helt annat plan. Eleverna kan också de lära känna varandra bättre och förstå hur komplext ett visst ämne kan vara. Detta leder säkert också till att man respekterar varandra bättre, samtidigt som man lär sig att lyssna på varandra.

...

Var förresten och såg nya Bond på bio nyss. Blev besviken. Jag tyckte ändå att förra filmen var bra. Jag som inte ens gillar Bond. Den här filmen bekräftade bara mina värsta action-mardrömmar. Ha Ha. Nä, så farligt kanske det inte var, men den får endast en tvåa ;)

Nu blir det kvällsmat.

Hemlängtan

Det börjar bli riktigt kallt ute nu. Terminen har gått super snabbt och jag känner att jag längtar tillbaka till HDK och vår fina klass. Jag vill börja skapa igen och vara med på inspirerande workshops. HDK-veckan börjar närma sig och jag ser verkligen fram emot att få utforska skolans verkstäder. Ett väldigt bra initiativ tycker jag!

I måndags hade vi frukostbuffé igen. Det är alltid lika trevligt och 330 är så duktiga på att baka bröd! K visade två filmer. En om Freinet-pedagogik och en grym film som heter Der lauf der dinge som var en dominoeffekt film.

Freinet-pedagogik verkar vara riktigt intressant och jag gillar tanken med att barnen skall få experimentera sig fram i skolan, samt utgå från vardagliga situationer. Inom pedagogiken menar man att barnen kanske inte lär sig precis det de skall lära sig, men att de i alla fall lär sig hur man lär. Detta står jag lite tveksam till. Jag tycker ändå att det är viktigt för barnen att tillgodogöra sig vissa kunskaper. Att lära sig hur man lär är också en väldigt viktigt del, men en kombination av de båda kanske ändå vore bäst? Att både lära sig hur man lär, samtidigt som man lär sig vissa specifika saker vore det bästa.

En annan fin idé från Freinet-pedagogiken var Livsboken. I boken fick eleverna dokumentera sitt arbete de gör under året och när föräldrar kommer dit kan de läsa i boken och se barnens arbete. Denna idé är verkligen något man kan ta med sig i bildämnet.

Självporträtt

Idag har vi haft frukostbuffé med presentation av vår lärare N:s konstnärskap. Jag är impad av de fantastiska pärlplattorna. Verkligen! På eftermiddagen hade vi en workshop där vi skulle skapa ett icke föreställande självporträtt av oss själva i collageform. När vi var klara skulle vi utveckla porträttet och sätta det i relation till något annat för att se hur det förändrades. Till detta skulle vi också ha text.

Jag gjorde ett collage där jag klistrade upp allt som jag kunde koppla till mig själv och min identitet. När jag var klar hade jag ett papper framför mig där jag klart kunde se delarna skapa en helhet som berättade en historia om mig.

För att utveckla porträttet valde jag att vika en traditionell ”loppa”. Ni vet en sådan man gjorde när man var barn. Min tanke var att mitt JAG förvandlades på detta vis i kontakt med omvärlden. En loppa har många sidor och vinklar som ändras beroende på hur man rör händerna. Likt dessa sidor har jag som människa olika sidor. Vilka sidor jag väljer att visa beror på vilken situation jag befinner mig i. Samtidigt kan människor i min omgivning se de sidor de vill se.

Mina tankar kretsade just runt detta identitetsmakeri och jag skrev tillhörande texter som man kunde se när man vek upp flikarna i loppan. Jag tycker dessa beskriver bra hur mina tankar vandrade:

Från början – hela Jag utan relation till omvärlden. Det är bara jag som känner till allt om mig själv.

Jag är här i din hand. Skör eller inte?

Vilka sidor av dig väljer du att visa? Och för vem?

Jag väljer vilken sida av mig som du skall få se.

Du kan inte se alla mina sidor med en gång. Du måste lära känna mig först.

Om du vågar och vill kan du öppna upp mig.

Vilka sidor hos mig väljer du att se?

Workshopen var väldigt bra! Jag tycker att det fanns en poäng i att inte fokusera på det föreställande, utan på människan. Nu har man fått ytterligare bekantskap med sig själv och med klassen. Känns fint! I början kändes uppgiften svår, men det löste sig ganska snabbt när man väl började klistra. Jag tyckte om utmaningen i att sätta porträttet i relation till något annat. Att förändra och utveckla är nyttigt. Man borde alltid ta sina verk en nivå till. Det finns ju så mycket mer att ge känns det som. Jag tror att man skulle kunna ta med sig övningen till skolan. Tänkte att det kanske är svårt för högstadieelever att göra det andra momentet, men hade säkert passat gymnasieelever. Som jag sagt innan känns detta som en bra övning att göra för att skapa en bra grupp. Det funkar ju för oss!

...

Under tisdagen var det dags för didaktik. Vår lärare inledde vår dag med en identitetsövning där man fick teckna av en sten. Stenen skulle man sedan förvandla till en tonåring. När alla hade skapat sina tonåringar fick vi i uppdrag att para ihop dem i gäng utifrån våra gemensamma diskussioner.

Det som var mest spännande med övningen var att man verkligen fick ta del av allas tankar kring identitet. Varför vi väljer att para ihop vissa tonåringar med varandra beror ju på våra egna fördomar. Jag tycker det är viktigt att prata kring detta för att få upp ögonen för hur man själv och andra tänker kring samma sak. Jag tror att övningen också vill få oss blivande lärare att tänka till kring hur lätt det är att döma en elev utifrån dennes utseende. Jag blev själv utsatt för orättvis behandling på grund av min klädstil när jag gick i skolan. Att ta ut denna övningen i skolan borde vara ett utmärkt verktyg för elever att också de skall få upp ögonen på hur lätt det är att följa sina fördomar. Utifrån uppgiften kan man starta en diskussion, där eleverna får tänka till och även få upp ögonen för sitt eget identitetsskapande.

Nu är det bums i säng…

God natt.

JAG tankar...

Min tolkning av verket är att höghuset symboliserar mig som person. Jag har många olika våningsplan där utsikten ser olika ut beroende på vart i huset man befinner sig. Jag har både ett bottenplan och ett plan som når långt upp i himlen. Jag kan lätt se ut på omvärlden men det är svårt att se in till mig om man inte befinner sig i ett höghus som ligger mitt emot. Personer som finns nära mig och personer som är mina vänner står i fönstren i höghusen mitt emot. Därifrån är det lätt att se in. Hela huset vilar på en grund av konst och musik (vinylskivan). Utan grunden hade huset stått ostadigt. Hörlurarna spelar musik för huset och mitt JAG och tillåter verklighetsflykt och individualitet. Jag är där jag vill vara. Sladden till hörlurarna går dock utanför min JAG- ruta, vilket innebär att världen utanför och samhället står redo att hela tiden gripa in och förändra. Det kan jag inte kontrollera på samma sätt som när det är tänt och släckt i fönstren.

Jag tycker övningen har varit intressant. Jag gillade särskilt att flödesskriva. Blev överraskad över min förmåga att få ur mig ord. Jag skall absolut fortsätta med det när jag behöver uppslag. Funderar på hur den skulle fungera i skolan med tanke på att elever har olika förhållande till att skriva. Skulle det bli positivt mottaget eller negativt? Jag måste prova det någon gång snart.

Det är verkligen nyttigt att fundera över Jaget. Det känns som en fin möjlighet i vårt stressade samhälle. Hur många funderar egentligen över sitt Jag? Känner man sig själv? Man kan definitivt överraska sig själv genom dessa övningar. Att också fundera över ett Vi och sedan i förhållande till detta Vi fundera över Jaget borde vara väldigt bra. Nu hade jag ju inte chansen att närvara vid dessa övningar, men jag har fått instruktioner och kommer absolut att ta med mig övningen till skolan. Jag tror det är ett fantastiskt bra sätt att skapa grupper på. Att få se vad man har gemensamt och inte. Att dela tankar och tolkningar.

När huset växte fram hade jag samma känsla. Vad fint att jag får bygga i skräp… bygga något som symboliserar mig själv. Att bara sitta ner dessa timmar och fundera på mitt JAG.

Tack för det!

Hemma igen och JAG genomtänkt.

Nu har jag precis kommit hem från en underbar vecka i Italien. Vi hade världens vackraste utsikt från vårt hus och maten var super god! Dessvärre har jag ju missat en uppenbart mycket givande och trevlig vecka i vår kära skola. Har spanat på allas bloggar och skräpskulpturerna är riktigt inspirerande. Önskar att jag varit där och hört alla era tankar och tolkningar.

Med hjälp av K har jag i alla fall jobbat på hemma istället. Jag kunde ju inte riktigt göra Vi-grejen här för mig själv men jag fick mycket tid till att fundera över mitt Jag, vilket var spännande.

Mitt första lilla projekt blev att välja ut två föremål hemifrån som skulle symbolisera mig. Det blev kanske lite fusk eftersom jag har många ting här hemma som kan säga vem jag är, men till slut valde jag ett par hörlurar och en vinylskiva med jäkligt snyggt omslag. Musik är nämligen en väldigt stor del av mitt liv och mycket av min kreativitet och min förmåga till att skapa kommer från musiken. Hörlurarna får stå för lyssnandet men även för individen. När jag har på mig lurarna blir jag på ett sätt avskärmad från världen. Musiken som jag lyssnar på hör ingen annan. Mina tankar hör bara jag. Vinylskivan i sig får också stå för musiken. Att jag valde en vinylskiva och inte en cd beror på att en vinyl är mycket mer uppenbar och på något vis mer äkta. Svårt att förklara – bara en känsla. En annan anledning är också att vinylomslagen är små konstverk. Konsten och mitt intresse för skapande får rymmas i detta fantastiska skivomslag.

Mitt andra projekt var att välja ett av dessa föremål och flödesskriva om detta i 3 minuter utan att vare sig tänka eller stanna upp. Jag valde hörlurarna och skrev…

När jag sätter på mig mina hörlurar försvinner jag bort i en drömvärld där årstiderna skiftar likt molnen på himlen jag gillar vintern för då knastrar kristallerna under skorna och om man kollar in i dem ser man tusen världar där drömmar blir till verklighet och verklighet blir till drömmar jag vet inte vart jag skall vill gå på klubb och känna rytmen i blodet vill dricka bubbel och le fast jag inte är glad jag vill vara glad fast bubblet är slut och nu har våren kommit för att stanna i mitt sinne…

Jag känner mig som värsta poeten! Ha Ha.

Det är fantastiskt roligt att skriva på det här sättet. Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst när jag satt där med pennan. Blev nästan besviken när mobilen ringde och 3 minuter hade gått.

Det tredje projektet var att skapa mig en JAG – ruta någonstans i lägenheten där jag tyckte det kändes bra eller intressant. Jag valde att göra en ganska liten ruta mellan våra två fönster i vardagsrummet. En plats som man kanske glömmer bort ibland då uppmärksamheten oftast dras mot fönstren. Platsen mellan är lite mörk och lite ensam på något vis, därför blev den min.

Det fjärde projektet blev att bygga en skulptur i skräp där föremålen som jag valt utgjorde en naturlig del i verket.

Tankarna kring...

Nu när projektet är genomfört och vi har haft våra redovisningar har det hänt en del i min lilla hjärna. Det var otroligt roligt att få se hur alla i storgruppen har tänkt kring uppgiften och man blev otroligt inspirerad. Att vi har fått arbeta ihop med treorna och ELVIS har varit mycket givande och ett bra initiativ från lärarnas sida.

Så…till saken.
I och med detta projekt tog jag för första gången plats i det offentliga rummet ensam och jag är tacksam för att vi fick prova på att ta plats i staden i de workshopar vi haft veckan innan. Detta betydde säkert mycket för hur man tänkte när man lade upp sitt projekt. Trots denna övning kan jag känna mig lite besviken på hur mitt projekt artade sig både i min tankeprocess och hur den senare blev. Ni får förstå mig rätt när jag säger såhär. Jag är visst nöjd med hur det hela blev och jätte nöjd med hur en tanke skapades kring förändring i det offentliga rummet. Det jag menar är att jag hade velat gå längre.

I början av processen sa jag bestämt att jag ville göra något fult och i min tanke hade jag stora planer på att göra Göteborg lite fulare någonstans i det område vi blev tilldelade. Allt eftersom tiden gick hände det dock något som fick mig att byta spår. Jag började tänka på fina saker, som lyxtoaletter och utkiksplatser. Jag vet inte riktigt vad det var, men kanske fanns där en rädsla hos mig? Det var som en av våra lärare sa idag…är vi rädda för att vi inte skall komma undan lika lätt med att göra en ful sak som om vi gör en fin sak? Jag tycker verkligen det är tänkvärt. Jag hade nog velat vara mer riot och tagit större plats. En annan lärare frågade mig när jag berättade om mitt projekt om jag skulle tvinga människor att förändra Heden på riktigt, med målarfärgsburkar och hela kittet. Nu i efterhand kanske det var det jag skulle ha gjort. Det hade legat närmare det jag ville från början. Samtidigt kommer rädslan och smyger sig på igen. Tänk om polisen kommer? Vad gör jag då? Kan jag utsätta andra människor för konstens skull? osv.

En annan intressant fråga är hur man får människor att delta. Vilka förutsättningar krävs det och hur påverkar platsen man har valt människorna? Kunde man ha lagt upp projektet mer strategiskt för att få mer respons? Hade man kunnat utnyttja platsen på ett bättre sätt än vad jag gjorde nu? Det hade också varit intressant att experimentera med sin egen roll i projektet. Hade det sett annorlunda ut om jag hade valt att vara passiv? Vad hade hänt om jag hade låtsas som jag var en vanlig människa som gick förbi som dem?

Jag ser på detta projekt som en introduktion och som ett första steg mot något större. Nästa gång jag gör ett liknande projekt kommer jag att gå längre i tanken än vad jag gjorde denna gång. Det finns ju som sagt oerhört många aspekter som man med fördel kan ha med i tanken när man arbetar fram en idé. Jag hoppas också att jag nästa gång vågar mer, vilket jag tror att jag kommer.

Projektet var oerhört intressant och väldigt lärorikt. Jag fick se hur jag själv fungerar och det har varit intressant att se hur mina tankar gått nu efteråt. Det är dessa tankar som har gjort att jag har lärt mig något av projektet och gjort så jag har utvecklats. Fint!

Nästa vecka är jag i Italien och dricker vin så vi ses veckan efter det :)

CIAO!

Hur vill du att Heden ska se ut?

I måndags skapade jag då min spontana målarverkstad i Hedens allé. Platsen jag valde hade potential till att bli ett naturligt rum då både ett bord och en offentlig anslagstavla redan fanns på plats. För att förbereda platsen lade jag en duk på bordet och ställde upp färger, penslar, sprayfärg och dylikt. Jag hade också häftat fast min ”Hur vill du att Heden ska se ut?” - banderoll på marken i allén som en slags röd matta. Från början hade jag tänkt att banderollen skulle hänga mellan träden, men jag vaknade tvärt natten innan projektet och insåg att det kanske skulle kännas som en kampanj av något slag. Detta ville jag inte så jag valde marken för att skapa en mer intim känsla.

...

Min idé med verkstaden som jag redan har nämnt i tidigare inlägg var att förflytta förändringstanken från mig själv till min omgivning. Någonstans måste man börja för att diskussionen skall växa och vad är bättre än att sätta igång människors tankar kring hur det offentliga rummet ser ut och används?

När människor gick förbi min verkstad och blev inbjudna av mig att göra sina röster hörda skapades både monologer och dialoger. Vid ett tillfälle hade jag fem stycken som målade samtidigt och förde samtal sinsemellan. En tjej ville ha husvagnar på Heden och killen som satt mitt emot blev upprörd och ifrågasatte hennes önskan. Han menade att alla vid bordet skulle ta sina målningar på allvar, vilket man inte gjorde om man ville ha fler bilar till Heden. Själv gjorde han en väldigt detaljerad planritning över området. Människor som kom dit ensamma förde ofta ett högt samtal med sig själv under tiden de målade.

..

Det var många under dagen som valde att tacka nej till inbjudan och den vanligaste orsaken var tidsbrist. Många som inte stannade och målade var optimistiska och tyckte min idé med verkstaden var väldigt bra, men jag fick också några arga kommentarer som ”Heden var i alla fall mycket finare innan ni kom hit”. Andra människor blev nästan lite rädda när jag bjöd in dem och svarade NEJ upprepade gånger samtidigt som de snabbt kilade förbi. En tredje grupp fick jag verkligen övertala innan de vågade måla. Det kom till exempel en hemlös man fram till bordet som var mycket intresserad men som absolut inte ville måla. Till slut tog även han tag i penseln och gjorde ett fantastiskt litet verk.
...
När verken var färdiga skapade jag en utställning på den offentliga anslagstavlan som jag sedan lät hänga kvar. Många stannade upp vid tavlan och betraktade verken och många fotade, vilket jag tycker visar på ett intresse från människorna som gick förbi. En i min grupp lät igår meddela att verken hänger kvar i samma skick som i måndags. ...

Vad vill du?

Jag fick visst aldrig iväg mitt utlovade inlägg i fredags så jag tar mig i kragen och skickar det nu istället.

I fredags var jag i skolan och förberedde inför den stora förändringsdagen som för min del sker imorgon efter vår frukostsamling i allén vid Heden. Min idé är att jag skall skapa en spontan målarverkstad i allén där jag själv skall bjuda in människor som passerar att måla tillsammans med mig. Jag skrev tidigare att jag var intresserad av att plantera ett litet förändringsfrö i folks sinnen, vilket jag tror att jag kan göra på detta sätt. Människorna som kommer till min verkstad skall få chansen att måla hur de vill att Heden skall se ut. Detta ämne intresserar mig mycket, då det för tillfället pågår en ganska ivrig debatt om hur just Heden skall komma att se ut i framtiden.

...

Om vanliga människor som du och jag får komma till tals, om än i en liten målarverkstad så tror jag att tankarna kan börja växa. Det blir människorna som går förbi som kommer att stå för förändringstanken, vilket blir mer spännande och mindre förutsägbart än om jag hade valt att förändra något på egen hand.

Jag har också en idé om att skapa en utställning med alla verk som sedan får hänga kvar i allén tills de blir ersatta av något annat. Förändringen finns hela tiden, överallt!

Efter morgondagen kommer ni att finna fler tankar och bilder här...

Förändra?

Vi har fått i uppgift att gå ut på olika platser i stan och förändra något. Vår grupp fick området runt Heden efter skicklig pilkastning på en karta.

Frågan är då vad jag vill förändra?

Många tankar har passerat mitt huvud. Vill jag göra något fult fint? Nej...
Vill jag få människor att reagera häftigt? Nej...
Vill jag uppmärksamma människorna i stan på något? Ja...

Att uppmärksamma människor i Göteborg på hur de kan bidra med idéer till en förändring vore inspirerande. Jag vill känna hur jag planterar ett litet förändringsfrö i deras sinne. Så nu har jag en fin idé om hur jag kan hjälpa till att få männinskor i Göteborg att bidra med sin röst. Jag tror det kan bli bra!

Imorgon skall jag till skolan och påbörja arbetet. Jag kommer avslöja mer då...

See ya!