Yes!

Har hittat en kille som heter Thomas Doyle som gör verk lite i min stil. Häftiga grejer!
Och en grej till som nästan var lite läskig. Konstnären Lars Danielsson har gjort en utställning med 7 tittskåp som symboliserar de sju dödssynderna. Siffran sju återkommer mycket nu i vår. Valands utställning heter till exempel Seven Chapters. Jag måste ha blivit undermedvetet inspirerad. Ha ha.


Hej hopp!

Can I make you promise? (oblig.)

Det startade med nakenhet, klä av och klä på och känslor och slutar i nästan samma sak...fast på ett helt annat sätt än jag tänkt från början.

Jag ville gå en säker och trygg väg...gestalta en konflikt utanför mig själv, men tog den svårare och valde att gestalta mina inre känslor. Flera gånger under vägen höll jag på att falla tillbaka till det enkla men tvingade mig själv att hålla fast vid det svåra. De andra i gruppen hjälpte mig att se att det betyder så mycket mer. Vilket jag egentligen vetat hela tiden...men det är lätt att blunda.

Det slutar i 7 skåp där jag gestaltat svåra och viktiga konflikter i mitt liv. Konflikter som etsat sig fast...för att just konflikterna handlar om det som är viktigt i livet. I konflikterna hittar man nya vägar att gå, man utvecklas och förändras som människa.

Min ingång i projektet är väldigt personlig men jag vill skapa känslan av att det handlar om oss alla när man tittar på gestaltningen. Där jag har varit...har vi alla varit. Alla har vi våra personliga konflikter som betytt och som fortfarande betyder mycket för oss. Vitt, vitt, vitt. Du som betraktare får färglägga. Enkelhet och minimalism...du som betraktare får lägga till. Berätta din egen historia genom min. Titta in i "dockskåpet" och regissera, spela, ändra och fantasiera om ditt egna liv eller om mitt om du hellre vill. Hur ofta har man inte tittat in i något fönster och funderat på hur livet ser ut där inne? När jag kommer ut som lärare kommer jag möta mina elevers historia och för att se dem måste jag vara öppen och beredd på att även ge av mig själv. Konflikten som handlar om hur mycket man vill visa av sig själv kommer alltid att finnas där...för oss alla.

Processen har varit lång och känslosam. Idéer har avlöst varandra och självkritiken har legat och lurat där hela tiden. Kommer folk förstå vad jag vill säga? Kommer man känna något när man ser på mitt verk? Kommer folk kunna känna igen sig i mina konflikter? Har jag gjort på rätt sätt? Ja...frågorna har varit många, men jag har valt att lita på mig själv. Jag känner...känner mycket. Jag känner både en sorg över de konflikter som har varit tuffa...men en glädje över att ha kunnat göra denna gestaltning och nått till ett nytt ställe där jag inte var innan. Det känns. Vilket är en häftig känsla...en känsla som jag ville känna. Jag ville utmana mig själv och det har jag gjort.


I 6 av skåpen finns konflikter tagna ur mitt liv. Vet inte om det är viktigt att skriva exakt vilka konflikterna har varit. Det viktigaste är att känslan av dem förmedlas. I sin helhet tror jag att man kommer förstå ändå. Jag tror att de som tittar på gestaltningen kommer fylla i det de inte vet själva. Det är också det som är meningen. Det sjunde är tomt och är till för betraktaren. Fyll skåpet med dina egna tankar och historier.

Jag kommer döpa skåpen efter textrader som jag har skrivit. Det tomma skåpet kommer heta "Can I make you promise?" Jag kommer också att ha musik till...har bestämt mig. Det tillför mycket till känslan och därför behövs den. Hur det kommer låta får ni höra på måndag. Nu måste jag arbeta vidare. Skall bli spännande och se hur utställningen blir.

Ses!

X

hmmm...

Tycker det är lite synd att jag inte kan hitta andra konstnärer som har arbetat med skåp...man vill ju bli inspirerad. Om ni har tips så hojta!

Can you remember where we used to be? (oblig.)

Vad bär en människa med sig? Hur påverkar hennes historia det liv hon lever nu? Hur mycket kan man se av gamla spår? Om man kan se...

En människas historia kan innehålla mycket och en stor del av det man bär med sig är olika konflikter. Varför kan man undra? Vad är det som gör att just konflikterna etsar sig fast i minnet och varför betyder dessa så mycket för människan? I lärarstudenten 2/2009 läser jag om Thomas Jordan. En lärare och forskare som är inriktad på konflikthantering. Han menar att konflikten tar så stor plats i människornas liv eftersom det är konflikterna som tar upp det som är viktigt i livet. Han menar att konflikten är den viktigaste resursen för utveckling och att varje konflikt är ett tillfälle där normer bryts, bekräftas eller förändras.

Konflikten är viktig och den är grunden för utveckling...ja så är det! När jag ser på mitt gestaltningsarbete där konflikterna står i centrum känner jag både en sorg och en glädje. Jag känner sorg inför konflikterna som varit svåra, men jag känner glädje inför att jag är där jag är idag och att jag utvecklats som människa. Att göra ett gestaltningsarbete kring temat konflikt, har fått mig att fundera. Mina föreställningar har förändrats och jag har utvecklat mina tankar. Detta är nästan terapi...eller det är terapi. En ny historia har kommit till...och den kommer ligga till grund för mitt fortsatta arbete här på skolan och utanför.
.....................
Mina skåp börjar ta form. Det är intressant att se hur de förändras allt eftersom man bygger dem. Ibland behöver jag lägga till och ibland ta bort. Jag känner fortfarande att det vita inte kan bli vitt nog...lustigt.

Jag har tänkt mycket den senaste veckan...på text och på musik. Jag har valt att inte ha med text i själva gestaltningen. (skrivet på min vägg) Är mer inne på att döpa mina skåp. Min senaste idé är att ta fragment ur en av mina texter och ha som titlar på skåpen. Snarlikt det vi pratade om på senaste grupphandledningen...men mer diskret. När det gäller musiken känner jag mer och mer att den tillför något. Har ett instrumentalt stycke som jag experimenterar med. Det smärtar när jag blandar mina skåp med musiken. Jag älskar känslan.

Har nästan bestämt mig för att döpa mitt verk till "7".

Lägger upp lite bilder i veckan.

X

Ta en titt! (oblig.)

Inspirationen till mina skåp har jag nog fått av det traditionella dockskåpsformatet. Det är något speciellt med ett dockskåp. Man tittar in i en annan slags värld där det finns en historia som vill berättas. Den som iakttar kan både vara passiv och aktiv. Vissa gånger får man kanske vara åskådare och andra gånger aktör.

Jag tänker att det är likadant med våra egna liv. Ibland är vi åskådare och ibland aktörer. Ibland kan vi vara med och skapa en historia och ibland får vi bara ta del av den utifrån.

När jag kommer ut som lärare kommer det vara på samma sätt. Eleverna kan på ett sätt liknas med mina skåp. Jag kommer möta personer som visar olika mycket av sig själva och för att förstå dem måste jag tolka, lyssna och se. Förhoppningsvis kan man vara med och skapa en historia tillsammans med eleven, men lika ofta kanske man bara kan vara åskådare. Det ligger hela tiden en konflikt i detta. Hur mycket vill man berätta? Hur mycket vill man att andra personer skall se? Hur gör man när man vill att andra skall se när man inte vågar ta steget? Hur gör man när man bara vill vara för sig själv?

Jag tänker också att mina skåp har en koppling till fönstrena i ett hus. I varje rum, lägenhet och villa finns en historia. Jag kommer ihåg att ett av mina favorit barnprogram när jag var liten, var ett där en stad snurrade runt, runt. Efter introt zoomades ett fönster in i den stora staden och man fick ta del av en historia som handlade om dem som bodde just där.
...
Det finns något väldigt fascinerande med dockskåpet. Människan är väl nyfiken till sin natur... Kanske är det därför man vill kika in och ta del av någon annans berättelser? Vi vill ju gärna veta och vara delaktiga. Undra hur det kommer bli när man är lärare sen? Jag som är en känsloperson kommer tycka det är jätteviktigt att ha en god relation till mina elever. Jag vill veta så jag kan hjälpa. Jag vill inte vara passiv!

Om någon har tips om konstnärer som har jobbat med skåp så får ni gärna tipsa. Hade varit kul och se!

Nu skall jag bygga på mina skåp. Jag hoppas jag hinner lägga upp några bilder, annars får ni se på tisdag.

Hej svejs!

Mer vitt

Här kommer lite bilder på mitt projekt.

Har börjat experimentera lite med tandpetare och vit sprayfärg i ett av skåpen. Vill skapa en känsla av att livet är skört och ömtåligt samtidigit som det kan vara strukturerat. Ibland är livet kaosartat och man känner sig som fångad i ett snår. När man ser närmare finns där ändå en logik. Det är vackert tycker jag. Jag har gått loss med limpistol och byggt. Det kommer bli ännu mer struktur...blir spännade och se hur det kommer utveckla sig.

Jag har även påbörjat vitmålandet av gröna plastsoldater till ett annat skåp. Ni ser bilder nedan. När de är klara kommer jag med dem försöka bygga upp känslan av hur det är att leva nära ett missbruk. Det kommer bli svårt men jag tror jag har en idé för hur det skall se ut.

7 skåp...sju liv.

Jag tycker det vita aldrig blir tillräckligt vitt.

Less is more (oblig.)

I måndags såg vi på "trion från Belleville". En underbar film som jag rekommenderar alla att se! De sokratiska samtalen flöt bättre den här gången och det känns som man börjar få kläm på grejerna. Skall bli spännande och se hur man klarar rollen som samtalsledare.

Vi hade också vår andra grupphandledning som kändes väldigt givande. Projekten går framåt och alla har så spännande idéer och tankar.

Jag har haft mina tvivel efter förra handledningen och funderat en extra gång på en av mina tidigare idéer. Jag var sugen på att kanske göra något av min klädidé ändå. Pratade med en i klassen och hon tyckte jag skulle stå fast vid skåpen. Hon har rätt. Jag får inte fega ur och ta en enklare väg. Jag måste öppna upp mig själv den här gången och bli personlig. Jag måste göra något jag aldrig gjort tidigare. Jag vill att detta projekt skall bli en utmaning för mig.

Efter att ha bestämt mig för att hålla fast vid skåpidén har tankarna fortsatt att snurra. Jag har bestämt mig för att skala av och jobba utifrån det enkla. Allt skall gå i vitt...den som betraktar får själv färgsätta i tanken. Jag vill avpersonifiera men vara personlig. Det känns mer intressant om den som betraktar kan känna sig delaktig och berörd. Det skall inte handla om mig utan även om er. Vitt, vitt, vitt...vit målarfärg, vit sprayfärg, vit spets, vitt pussel. Jag tänkte i början av mitt projekt på nakenhet. I denna gestaltning blir jag naken fast på ett annat sätt. Det känns bra. Jag vill känna för det jag gör och det känns.

Fortsätter tänka på musiken. Behöver jag den? Jag tror inte det. Behöver nog lämna den utanför den här gången skulle jag tro, men har inte bestämt mig riktigt ännu. Jag fortsätter att experimentera.

Har inhandlat soldater sen sist. De skall bli vita och fina snart. Ni får se vad det blir nästa gång vi ses. Jag fortsätter att pussla, flytta och måla vitt.

Jag kommer lägga upp bilder under veckan så att ni kan följa processen. Det är så mycket enklare att förstå vad jag pratar om när man ser bilder. Det var så uppenbart förra gången vi sågs. De flesta i gruppen verkar ha haft en helt annan bild av mina skåp än jag :)

Ha det bra så länge!

Ciao