My kid could paint that!

I måndags hade vi super god frukost igen. Det känns skönt och vara tillbaka i skolan som vanligt.

Vi tittade på filmen "My kid could paint that". En film om Marla som redan vid 4-års ålder säljer tavlor för tusentals kronor. Man fick ganska ont i magen av filmen och många frågor väcktes efteråt. Vi fick följa upp filmen med sokratiska samtal i våra basgrupper. Jag tycker det är väldigt bra att vi får testa på detta samtalssätt igen. Vi var ganska ringrostiga i vår grupp, men jag tror det kommer lösa sig om några gånger. Det är ju viktigt att prata av sig efter man har sett något starkt och eftersom vi saknade det förra terminen så känns det väldigt bra att få ta del av de andras tankar under styrda former.

På onsdagen tog vi också en härlig roadtrip till Borås och kollade in konstutställningen Samtidigt. Den var superbra och man fick inspiration vill jag lova. Att måla riktigt stort är något jag måste testa på snart.

Nu ser jag fram emot fler frukostar och bra filmer!

Bike!

Serier serier serier serier....

Vår senaste gestaltningsuppgift har varit att skapa en serie med ordet "konflikt" som utgångspunkt.

Vi startade upp med en dags workshop där vi fick genomföra olika uppgifter som skulle få igång oss och hjälpa oss att komma in i tänket som krävs för att göra en serie. På tid fick vi skapa tre olika serier med ett visst ord som ingång. Det kändes svårt till en början, men man kom in i det otroligt snabbt och fick bevisat för sig själv att man faktiskt kan skapa en hyfsad serie på bara 7 minuter. Till sista sista serien fick vi tre timmar på oss och det var lite klurigare. Hur mycket skulle man hinna? Hur noga kunde jag vara? osv. Tidspressen kändes konstigt nog mycket mer under denna övning.

Till vår stora uppgift fick vi betydligt längre tid på oss. Under fyra veckor kunde vi samla ihop material och skapa vår serie. Att vara begränsad av ett tema är bra, men också frustrerande. Man vill ju ofta teckna ner det som kommer till en naturligt, men med "konflikt" som tema fick man dra tankarna lite längre och sätta sig in i problematiken kring detta. Det var väldigt nyttigt, både estetiskt men också psykologiskt sett. Att hålla uppmärksamheten uppe kring konfliktsituationer gjorde att man fick syn på problem som man annars kanske inte lägger så stor uppmärksamhet vid. Jag tycker detta har varit väldigt nyttigt eftersom man tidigare i min utbildning inte lagt någon vikt vid konfliktsituationer alls.

Samtalen som vi hade med Lars-Åke Kernell i tisdags och i onsdags var klockrena och klassen fick tillsammans prata ut om allas erfarenheter. Jag tror att alla lärde sig mycket under dessa dagar och själv känner jag mig berikad. Jag tycker att diskussionerna alltid blir intressanta och relevanta när vi samtalar i klassen. Samtalen vi har haft kommer hjälpa mig mycket när jag väl kommer ut i arbetslivet. Med Lars-Åkes smarta inlägg och ibland handfasta tips på hur man kan agera i en konfliktsituation känner jag att detta var ett väldigt bra initiativ av skolan!

Jag tyckte att själva skapandet av serien var väldigt roligt och eftersom jag bara en gång tidigare arbetat i denna form (intagningsprovet) var jag lite osäker på vilken stil jag skulle välja. Förra gången arbetade jag enbart i svart tusch och kände att jag ville testa något nytt denna gång. Jag stod inför många val i början...hur stort skall formatet vara? Vilken stil skall jag anamma? Hur många rutor skall den vara? Det resulterade i att jag gjorde min serie i ett ganska stort format och använde mig av blyerts, akvarell, tusch, krita och collageteknik. Efter att jag hade ritat halva serien blev jag sugen på att byta stil helt och skapa en serie i klassisk serietidningsstil, men jag hejdade mig. Jag kommer nog att testa detta för mig själv i alla fall.

För att få inspiration till serien besökte jag också serieveckan på stadsbiblioteket där man kunde se originalteckningar från välkända och okända serietecknare. Det var en höjdare! Det var ett ganska lustigt sammanträffande att veckan sammanföll med vår uppgift. (Hade ni planerat in det? :)


I mitt kommande gestaltningsprojekt har jag funderat lite på om man kan ta serien ett steg längre. Men jag återkommer om det...

Ciao

All for one...one for all!

Vårt grupparbete har varit väldigt intressant och väldigt givande på många olika plan från början till slut.

Vi startade med att ett antal gånger sitta i grupp och diskutera vad ordet gränser betyder för oss som enskilda individer och hur vi hade tänkt med våra skissböcker. Utifrån dessa samtal började ett antal olika idéer att gro.

Först pratade vi om att göra film eftersom det kändes som ett ganska outforskat område för oss i gruppen. Vi tänkte oss då att vi skulle filma motbjudande saker, platser etc. och lägga på ljuv musik, men idén kändes lite gjord så vi gick vidare. Vår andra idé var att tillverka kalejdoskop där bilderna skulle vara skapade av gränsöverskridande bilder av olika slag. Vi hade också en idé om att skapa digitala kalejdoskop i flash. Detta var en idé som alla i gruppen gick igång på men på grund av att alla inte kunde flash började vi tänka i ytterligare nya banor. Vi funderade ett tag på om vi skulle göra en barnbok där text och bild skulle stå i motsats till varandra för att se hur effekten av det upplevdes av läsaren. Under samma kväll började vi också prata om upprepningar och effekten av det. Vilka faser går en människa igenom när den utsätts för upprepning och jobbiga inslag? I samband med detta pratade vi om hur man på radio en gång spelat Harry Belafontes "coconut woman" i en och halv timme och hur man gick igenom faser som skratt, gråt, illamående, hat och lycka under den perioden. En annan inspirationskälla var "Ronald Mcdonald goes insane" som finns som Youtube-klipp. Vi spann vidare på tråden och började prata om hur mycket en människas psyke tål och hur man kan förvirra och leka med andras reaktioner. När kvällen var slut var vi överrens om att detta var intressant och att vi ville arbeta vidare med uppslaget.

Någon dag efter detta möte var vi i skolan och lyssnade på examensstudenternas redovisningar och blev inspirerade av en tjej som hade animerat med hjälp av MonkeyJam. Animation var något som intresserade oss alla så vi ville ha med detta i vårt arbete. Så när dagen var slut bestämde vi oss för att ta lite av alla våra tidigare idéer in i ett animationsprojekt som skulle utmana gränser på flera olika plan. Vi ville göra en film som skulle leka med våra klasskamraters psyke. Vi ville till detta också ha in vissa gränsöverskridande fragment i filmen såsom operationsbilder, könsbilder etc. Vi ville också undersöka hur vi människor lätt skapar vår egen dramaturgi, fast det kanske inte finns någon.

När arbetet väl var igång fungerade allt hur bra som helst. MonkeyJam är ett jätteenkelt program som alla borde ladda ner och testa. Det är också optimalt att jobba med sen när vi kommer ut till skolan. Jag skall absolut lära mina elever att animera redan nu på nästa VFU.

Vi arbetade tillsammans i gruppen varje dag och visst var det en utmaning att få fem personers visioner att gå ihop. Jag tycker dock att det har varit stärkande att se att vi kunde jobba ihop hela tiden utan att gå iväg var och en för sig. Vi tvingades att släppa på våra egna gränser och det var bra. Samtidigt så blir ett arbete så mycket mer intressant när man hela tiden kan få nya perspektiv på det man arbeter med. Vi balanserade ofta upp varandras tankar och det tycker jag bidrog till att slutprodukten blev väl balanserad.

När filmen var klar hade vi gått igenom en mängd olika faser. Vi pratade hela tiden i gruppen om olika sätt att förmedla den känsla vi ville skapa. Vårt mål var ju att få tittarna att känna en osäkerhet kring hur filmen skulle utveckla sig. Vi pratade på om man skulle loopa samma klipp i tjugo minuter till en helt entonig irriterande låt för att uppnå resultat eller om man kanske skulle köra filmen en timme? Vi kom dock fram till att filmen redan tjänade sitt syfte i den form den hade. Flera i klassen sa efteråt att de befarat att den skulle hålla på en timme, vilket bekräftar att känslan fanns där.

Vi hade ju alla individuella tankar kring projektet och för att sammanfatta kort vad jag kände med arbetet kan jag säga att mitt största intresse låg i att utforska hur människan reagerar på upprepning och ovisshet. Jag hade ju även ett liknande tema i min skissbok och därför tycker jag att filmen blev som en intressant förlängning av denna. Var går gränsen för vad man klarar av? När blir något obehagligt och jobbigt? När vänder det igen så man kan vila i det oförutsägbara? Hur ser våra spontana reaktioner ut när vi utsätts för en viss typ av bilder? Såna frågor är har varit viktiga för mig i min egna process. För mig har också musiken i filmen varit en viktig del. Eftersom jag själv gör musik tycker jag att musik alltid bidrar till att förstärka en känsla. Det var häftigt att se hur bra musik och bild i kombination lyckades skapa den känsla vi var ute efter!

Snart hoppas vi att vi kan lägga ut filmen på Youtube. Vi skall bara se över musiken så att vi inte blir stämda :) Jag lägger upp två av våra animationer så länge.





Det var väldigt intressant att se hur de andra grupperna hade arbetat i denna kurs. Alla gav sin unika tolkning av gränser och det känns som om alla har hjälpt mig att förstå ordet på ett djupare plan. Tänk om man fick chans att jobba med alla ord på detta vis. Vilken förståelse man skulle få av världen :)

Ciao!

Fem bilder om "gränser"

Då var terminen nästan slut och det är dags att välja ut fem gränsbilder ur skissboken som skall visas här på bloggen.

Mitt förhållande till skissboken har under hösten skiftat väldigt mycket och jag kan tänka mig att det är själva tanken med den. Vissa dagar har jag älskat boken och andra har jag hatat den innerligt. De första dagarna kändes det som om allt skulle gå som en dans och att producerandet av bilder skulle fungera helt smärtfritt. Jag hade ju massa idéer och kom igång samma dag vi fick den i handen. Självklart kom bakslaget efter några veckor med boken. Fy tusan vad jobbigt det var att få ner något på pappret när idéerna tog slut. Jag mådde ibland riktigt dåligt när jag tvingade mig själv att producera trots att inspirationen och lusten hade tagit slut. Fast när man ser tillbaka nu i efterhand kanske det var under just de perioderna som man utvecklades mest. Man släppte kraven och tanken kunde löpa fritt. Jag hade mer flyt i handen och i seendet under de tuffa perioderna än när tankar och mål band upp mig med sina krav. En skiss som kommit till med motstånd är för mig mer spännande och kan med säkerhet säga mer om gränser än någon annan.

Det har också varit intressant att få se hur svårt det kan vara att låta misslyckade alster sitta kvar i boken. Uppenbarligen är boken en skissbok där fulländade verk inte hör hemma på något vis, men ändå vill man klamra sig fast vid något slags sjukt perfektionistiskt ideal. Jag har i denna kurs lärt mig att måla fult och jag har lärt mig att det är i det spontana som det vackra oftast finns. Detta är ju personliga tankar men så har det varit för mig. Jag är skitglad att jag fått upptäcka detta.

Det genomgående temat i min skissbok har nog varit gränsen mellan dröm och verklighet, gränsen mellan det sjuka och det friska, gränsen mellan det fysiska och det psykiska och gränsen mellan allvar och lek. K sa att min bok kändes lite som Alice i underlandet och det är väl en bra beskrivning. Jag fascineras av det overkliga och bisarra. Varför inte utforska det man inte vet så mycket om och skapa sig egna världar? Det man vet om finns ju redan här.

Nu när gestaltningskursen är avklarad har min lilla svarta bok blivit en del av mig och när jag öppnar den ser jag mig själv. Vilken bra terapimetod detta måste vara. Jag ser nya dimensioner av mig själv som jag inte visste fanns så nära till hands. Att sluta här vore dumt så jag har bestämt mig för att nästa vecka gå till Inex och köpa en ny bok. Jag hoppas att jag kommer bli ännu mer frustrerad och ännu mer hopplös så att jag kan finna fler vägar att upptäcka. Eller man vet aldrig...kanske finner jag ett helt nytt sätt att bryta mig loss från mina egna föreställningar?

Upprepningar. Vi går egna vägar. Trampar upp stigar som börjar och tar slut. Ibland är det svårt att se klart. Så kommer det alltid att vara. Livets ben sträcker ut sig och tar för sig. Med din hjälp kan vi ta oss vart vi vill. Du vet väl att du kan göra precis som du vill. Bara du tar konsekvenserna av det.

Jag är din skugga och du är min. Jag är din vän och du är min. Jag är din fiende och du är min. Jag älskar dig och du mig. Jag hatar dig och du mig. Jag avundas dig och du mig. Vem är vem?

Upprepning igen. Jag gillar tvåtalet. Vet inte varför men det återkommer ofta i mina bilder. Är det kanske jag som aldrig kan se mig ensam? Är det andra som jag iakttar?

Det är lätt att känna hopplöshet. Det är lätt att känna hoppfullhet. Jag är ofta vilse men hittar snart hem igen. Jag skymtar husen mellan träden. Känner mig lika trygg bland stammarna som inomhus. Är det möjligt? Vet inte...gränsen är hårfin.

Här. Det känns nära. Man kan känna efter. Vem vågar? Finns det kanske gränser? Ibland vill jag vara bakom glas. Ibland vill jag sträcka ut en hand. Men oftast beror det på dig...

Digi...Digital!

Denna vecka påbörjade vi en liten kurs som heter digital miljö och vårt uppdrag var att interagera i minst två digitala miljöer innan fredagen. Till en början blev jag lite besviken på uppgiften eftersom jag hade önskat att vi skulle få lära oss och jobba med något bra och användbart dataprogram, men N hade förvarnat mig på att det inte skulle bli så mycket sådant så jag var väl ganska beredd på detta ändå.

När jag väl hade släppt tanken på dataprogrammen och försonat mig med uppgiften kan jag nu i efterhand tycka att det varit en bra och lärorik läxa. Jag hade nog inte orkat bli medlem på alla dessa olika platser på Internet om jag inte blivit tillsagd att göra det. När man surfar runt och letar efter olika platser att interagera i inser man hur mycket det finns där ute och hur mycket mina kommande elever kommer komma i kontakt med. Det kan vara klokt att ha koll på grejerna så man vet vad eleverna pratar om, men jag är inte helt säker på att jag tycker man skall vara inloggad som en slags vakt på de ställen där eleverna befinner sig. M sa att detta var viktigt, men jag själv känner att om mina lärare/föräldrar hade varit på de ställen där jag var när jag var yngre så hade det stört mig väldigt mycket. Att vara medlem i ett Community kan vara bra ur många olika aspekter. Man får hjälp med sitt identitetsskapande, man kan hitta nya vänner som delar samma åsikter och musiksmak m.m. och man får en vidgad bild av den värld man själv lever i. Så var det för mig och jag är glad att jag fick vara ute och upptäcka detta själv utan vuxnas översyn. Jag tror att man på ett sätt kan förstöra viktiga processer i en ung människas liv om man blir alldeles för vaksam. Självklart skall man som vuxen ha koll så att inte ens elever eller barn råkar illa ut, men om allt är lugnt så kan de gott få spela på egen hand.

Som jag nämnt ovan har jag själv varit en flitig Communitymedlem sen jag var 16 år (skunk, lunarstorm, helgon, facebook och myspace), så jag ville utforska vad jag kunde hitta i spelväg. Jag började med Second life (egentligen inget spel) där jag stannade i tre dagar. SL är så enormt stort att man skulle behöva väldigt mycket längre tid på sig än detta för att lära sig det. Det var svårt att förstå hur man bytte utseende och hur man tog sig till olika ställen. För mig krävdes det några dagar innan jag lärde mig de mest grundläggande sakerna för att kunna kolla runt i spelet.

Under den tredje dagen besökte jag den svenska ambassaden i Washington där jag fick hjälp av en annan spelare att hitta roliga ställen att besöka. Hon tipsade också om bra affärer m.m.

Det var ganska fascinerande hur folk som man mötte inne i SL var väldigt utseendefixerade. Jag mötte fyra olika personer som kommenterade min utstyrsel och min kropp. Ena stunden var jag för kort, andra hade jag ful frisyr. Det var svårt att bli accepterad om man inte hade koll på grejerna, vilket förvånade mig mycket. Jag la också märke till att det oftast bara var mellan 40-60 personer inloggade i SL vid de tillfällen jag var där så det var väldigt folktomt när man vandrade omkring där. De gånger man stötte på någon var det sällan de hade lust att prata med en eller så kunde de inte engelska. Jag fick känslan av att man måste bygga upp en identitet och sälja in sig själv för att få vara med i gänget. Detta märkte man när de svenskar man mötte var mycket mer välkomnande än andra. Jag som svensk fick en identitet och kunde därför accepteras här. Självklart var inte alla likadana. Jag träffade på två andra snubbar som vågade snacka lite, men man kände en viss distans.

Det jag också förvånades av var att det var mycket sex i SL. Jag fick massa landmarks av folk till skumma ställen och i klädshopparna var mycket av kläderna barnförbjudna. I en vanlig bar drack jag en Cosmopolitan serverad av Santas sexy bartender med tuttar ända upp till hakan. Ha ha. Jag åkte dock inte till något av ställena de andra erbjöd. Kändes ganska meningslöst.

När jag skulle spela mitt andra spel blev det väldigt mycket krångel. World of warcraft trial fungerade inte på min dator och jag hade inte tid att ladda ner fullversionen. Satt kanske i tre timmar och mekade med detta. Jag gjorde mig ett konto och allt, men när jag tryckte på PLAY så bara allt stängdes ner helt mystiskt. Jag lade ner mina försök efter ett tag och surfade runt på massa olika sidor. Till slut hamnade jag på en asiatisk sida som hade massa mangaspel. I ytterligare två timmar satt jag och laddade ner otaliga program och skapade mig konton till höger och vänster för att kunna spela. Men nej! Detta gick inte heller. Installationsprogrammet stod och tuggade en timme på min stackars dator och jag trodde ett tag att datorn skulle explodera. Jag fick ge upp här också.


Mitt slutliga försök lades på Betapet.se. Detta fungerade fint som snus. Jag gjorde mig ett konto och efter tio minuter var jag igång och spelade Alfapet för fullt. Jag bjöd in Karin och vi satt i några timmar och spelade mot varandra och chattade. Det var riktigt roligt (tack för tipset Åsa). Jag tror att detta spel kanske riktar sig till lite äldre folk, så risken att mina elever sitter med detta kanske inte är så stor.


Jag tror ändå att det är nyttigt att se så många olika ställen som möjligt för att bilda sig en uppfattning om hur spelvärldarna ser ut på nätet.

På det hela taget är jag mycket nöjd med veckan. Trots många hårda timmar när jag slitit mitt hår, har detta gett resultat. Jag är speciellt nöjd med att ha varit i SL och fått se hur detta fungerar. Det kan hända att jag går tillbaka dit och lär mig mer…vem vet?

Ha en riktigt GOD JUL nu allihop! Ses snart igen.

BIKE!

Gerda Gök...Love it!

I måndags bjöd examensstudenterna på både film, frukost och arbeten. De började visa en animerad film som hette Godmorgon Gerda Gök, vilken var en helt fantastisk liten rulle (dvd - jag vet), som gav mycket inspiration till kommande gestaltningsarbete efter jul.


Det gjorde också Majas arbete ”små digitala tillfällen”, där hon utforskar vad man kan göra digitalt. Jag har laddat ner Monkeyjam och har varit på Klasse Ohlson och köpt en webkamera. Nu skall jag bara bli frisk från min förkylning så jag kan börja utforska vad man kan göra med detta lilla mirakel. Skall bli så kul!

Jag skulle verkligen vilja göra mitt exarbete på HDK, så jag hoppas att detta går när jag väl är där våren 2010. Det är ju inte så himla lång tid kvar faktiskt. Hade varit kul att få lägga ner tid och forska i något som man verkligen gillar.

Let´s talk about you and me...

Under förra veckan hade vi ett gäng föreläsningar som alla belyste identitet på något vis.

Den första föreläsaren vi hade var Rasoul Nejadmehr som pratade om interkulturell pedagogik. Några av hans budskap var : Konstanta identiteter finns inte. Var öppna och skifta perspektiv ofta. Tänk på vem som har företräde till ordet och vem står för normen? Livet är dialogiskt. Subjekt till subjekt. Kulturen skall förena oss. Empati och kärlek är viktigt!

Föreläsningen var fantastiskt bra och jag kände verkligen att jag kunde ta till mig det han sa. Det träffade och han öppnade upp ögonen på mig. Hur beter jag mig i mötet med andra människor? Hans sätt att prata om människor och våra relationer till varandra gjorde så att jag kände hopp inför framtiden. Det känns nu som man vill gå ut i skolan och praktisera den interkulturella pedagogiken. Jag vill sprida budskapet. Det är inte ofta som jag känner att man kan förankra föreläsningar i verkligheten, men nu var det annorlunda. Att hans ord sjönk in som de gjorde tror jag beror på vårt behov av att prata om dessa saker. Vi behöver prata mer om relationer och förhållningssätt. Vi behöver få oss tankeställningar så att vi själva kan utveckla vår roll som blivande lärare.


Under samma eftermiddag hade vi en föreläsning med konstnären Fredric Gunve. Han talade om att man leker fram sin identitet och att vi kan överföra andras Jag på en själv. Identitetsskapandet är ett grupparbete. Jag tycker att Fredric med dessa ord också sätter huvudet på spiken. Man känner igen fenomenet att man kan anamma andras sätt att uttrycka sig. Självklart är identitetsskapande också en lek där man hela tiden testar olika roller. Vad händer om jag en dag kommer till skolan med svart rock och kängor och bandtröja? Identiteten förändras såklart och inte bara med hjälp av hur jag är, utan hur andra ser på mig. Hmmm..japp. Klart som korvspad.

Det var intressant att se hur han arbetar som konstnär och hur han utmanar och leker med sin identitet. Han visade oss lite olika klipp där han förtydligade vad han menade med identitet. Vi fick höra Laurie Andersons "Walking and falling". Att gå är att ramla framåt och att fånga sig själv igen. Fint och sant! Det är en känsla som man känner igen väl. Vi såg också en bit ur "Paris is burning", som tog upp konstruktion av identitet utifrån kön och roller.

Jag funderade lite kring detta med kön och gränser efter filmen. Vad som är okej i vissa sammanhang är inte alls accepterat i andra. Jag tänker främst på män som klär sig till kvinnor nu. I sina roller vill de ofta framhäva sig själva med stora bröst och långt svallande hår, eftersom de antagligen ser detta som typiskt kvinnligt. Men accepterar vi de kvinnor som valt ett sådant utseende i dagens samhälle? Nej! Om en kvinna opererat in silikon och färgat håret platinablont anser många av oss att alla besticken inte finns i lådan. Ofta antar vi att hon inte gjort ingreppen av egen vilja och att hon är slav under sitt utseende och antagligen bekräftelsetokig. Min fråga blir: Är det bara okej för män att anamma denna kvinnotyp när de leker med sin identitet? och hjälper inte alla vi till att se till att kvinnan får en underordnad roll i vårt samhälle idag när vi dumförklarar henne? Hmmm...en tanke bara.

Bra föreläsningar!

Ciao.